Aftonbladet – 1 maj 1847, sida 2

stämpel. Framför sängen Satt, eller snarare knäböjde, en ung flicka, simmande i tårar. På denna flicka hvilade med ett outsägligt uttryck den döendes s!ocknande blickar. Ack! Kärleken lefver ända in i döden... den är hans föryngringsbad . . han sväfvar pånyttfödd från de bleka läpparna. Den döende glömde sina plågor, för att ännu i de sista ögonblicken trösta den hon älskade. Min Albertinan, hviskade hon med svag röst, hämma dina tårar! de falla brännheta på din arma ... mosters ... sönderslitna bjertal Hon tystnade åter... hon tycktes obeslutsam ... och denna obeslutsamhet spridde öfver hennes affallna kinder och matta ögon en gnista af lif. : Nej, döden häfver all förställning, utbrast hon; vid grafvens brädd viker den undan... jag är ej din moster... jag är din mor... du är milt barnl, Med ett utrop af fröjd störtade Albertina i sin mors armar, öfverhöljde hennes bleknåde mun med sina kyssar, och under afbrutna utrop, Min mor! det är min morl Hon kastade sig på knä framför sängen och sträckte sina sammanknäppta händer emot hjden, i det hon med en röst, som kom ur det innersta af hennes själ, bad: O Gud! beröfva mig ej min mor i samma ögonblick jag finner henne. O! skänk henne lifvet! Det såg verkligen så ut, som hade hon blifvit bönhörd. Den våldsambet, hvarmed den sjuka ansträngt sig, hade tör ett ögonblick upplifvat henne: krafter. Så suger en slocknande veke den sista oljdroppan till sig och uppflammar med ett bedrägligt sken. Albertina salte sig åter vid sjuksängen och öfverlemnade sig med hänryckning åt den ljuva villa om hennes mors vederfående, som hoppet närde, och ur hvilken den döende ej nändes att rycka henne förr, än hon könde sina plågor å!erkomma och insåg nödvändigheten af att förbereda. sin dotter. Albertina, side hon med knappt hörbar röst; ,smickra dig ej med ett falskt hopp. Min