SSA ANI arr Reraa Aes man såg att konungamöktens representant var ullfreds. Men knapt var han färdig att tala, innan skriftställaren återfanns i konungen; den misskände, missförstådde skriftställaren, hvilken känner sig så mycket d upare sårad gensm menniskornas liknöjdhet eller otacksamhet, som han på fulit allvar söker göra dem lyckliga mot deras egen vilja. Den höge talarens röst antog en hotande klang: han lade särskild tonvigt på de ställen i talet, hvilka företrädesvis måste bedröfva de för första gången kring hans thron församlade medborgarne i hans rike. Konungen hade, efter hvad man tör-ökrar, icke förut meddelat någ.n hvad han ärnade yttra; så myeket smärtsammare träffade det. Berlin är ingenting mindre, än någon politisk hufvudort för Preussen; de politiska rörelserna uppenbara sig vanligen först i landsorterna, i Königsberg, i provinsen Preussen, i preussiska Sachsen. Imedlertid kom äfven Berlin i rörelse denna gången; äfven dess annars så liknöjda borgerskap greps synbarligen af den utmaning, som kronan så fullkomligen ändamålslöst slungat åt riksförsamlingen. — Skulle väl ständerna vara sammankallade blott för att gifva en onödigtvis beklämd själ tillfälle att lätta sin plåga, genom att beklämma själen hos alla andra? Det kan omöjligen antagas. Preussiska thronens fasthet är, till Preussens och Europas lycka, alltför väl bekant; men frågas kan dock, hvartill denna utveckling af stränghet och sträfhet tjenar, vid ett tillfälle, då hvar och -en väntat fördr.gsamhet och öfverensstämmelse? Hvarföre fika efter vådor, som envist flykta undan? — Möjligen bor hos konungen ensam mera politiska passioner, än hos mången undersåtare, och de som nu förefinnas i landet bar utan tvifvel han, mer än någon annan, infört med sitt hetsiga lynne och sin stridslystnad. Här, som vid alla andra tillfällen, ville konungen stå fram sjelf. Dervid är ingenting annat att erinra, än att när han med sin absoluta maktfullkomlighet öfvertog den omedelbara och fulla ansvarigheten för sina åtgärder, så tycks det som han bort göra denna ansvarighet mindre komprometterande. — Vi återkomma nog än en gång till detta throntal, hvilket blir texten till debatter, på hvilka hela Europas uppmärksamhet är fästad. Ar det i våra dagar möjligt att draga någon gränsskilnad emellan en sannt representatif församling, sådan som menas i konstitutionella samhällen, och en ståndsförsamling? Dessa stånd, som man med all makt söker fortplanta: finnas de verkligen ännu qvar i samfundslifvet? De interessen, hvilkas rena och ofelbara uttryck de föregifvas vara: stå de ännu afsöndrade inom samhället, eller böra de stå så? Le:va vi ännu i den tiden, då stadsmannasamfunden betraktade den på deras torg framträdande landtmannen som en träl och behandlade honom derefter; då feodalherrn förtryckte borgare såväl som bonde? — — Kan man, å en annan sida — och här är egentligen det roliga i påhittet, det för franska läsare sånnolikt obegripligaste — kan man medgifva att interessena så till sägande representera sig sjelfva, och så fullständigt beherrska de personer, som man vill anse för deras organer, att ingen politisk personlighet bos dessa återstår? — Slutligen: kan det på allvar gifvas en grundlaglig s.mhällsordning utan grundlag: en lagbunden, utan bindande urkund? Dessa frågor sysselsätta nu den allmänna eftertankan i Berlin; och allesamman hafva sf konungen sjelf blifvit på elt så sällsamt sätt framkastade till besvarande.n , 7 nn G fa Vd