nighet och det barbari, som ännu i dessa upplysta tider (1808) vidlådde de i öfrigt alltid så politiska ryssarne. De hade ju genom den. anbefallda edgången ådagalagt sin afsigt, att behålla landet? Hvarföre då ödelägga en af dess bästa provinser, genom härjning och brand? Hvarföre gifva ny näring åt det gamla hatet, medelst upplifvandet af sorgliga minnen — och det under ledning af. ryska aristokratiens förste män: en Orloff, en Demidoff? Hvadan. denna okunnighet om beskaffenheten af det land man beslutat äga, att man trodde den upplyste; fria österbottniska skattebonden vara beroende af några få bland dem boende, och på obetydliga hemman besuttne ståndspersoner, samt tillräknade dessa allmogens uppviggling och upprorets ledning? Af sådana ömsesides begångna misstag och förvirrade begrepp, uppkommo de mest olyckliga förhållanden. Allmogen, sedan den en gång kommit i full resning samt blifvit retad af passionen och det aldrig sofvande falska och dumma nitet, ansåg hvar och en, som svuwit den äskade trooch huldhets-eden, såsom riksförrädare, och misshandlade i följe deraf skoningslöst de af sina landsmän, som svurit; hvilket öde i synnerhet drabbade prester och embetsmän. Dessa blefvo bakbundne och, under de grufligaste oqväden och hotelser, släpade ombord på de svenska fartyg, som tillhört Bergenstråhbles olyckliga expedition ), för att öfverföras till Sverige och der dömas; och de svenska officerarne hade icke mod att ogilla eller hindra dessa våldsamheter, utan berömde bönderna för deras nit, samt uppmuntrade dem till nya bragder! — Några af de förföljde flyktade till Sverige, öfvergifvande både embeten och egendom, men träffades der af konungens ) Det var detta dumdristiga företag, som vållade Wasas plundring.