Aftonbladet – 29 april 1847, sida 2

Och likväl, Kristendomen är kärlekens religion, men icke hatets. Vi misstaga oss på Frälsarens mening, då vi, till framkallande af dessa hätska känslor, begagna hans eget lidande. Menniskokärlek och fördragsamhet äro de enda läror, som flutit från. hans läppar. Minst af alla kunde han hata judarne, sina bröder. Född af en judisk moder, uppfostrades han i Palzestina, och danade sina lärjungar bland judarne. Om dessa sakförhållanden bekymra vi oss icke; Vi minnas blott, att Gudasonen dog bland judarne, men glömma, alt han äfven lefde bland dem. Af allt det nu anförda och mycket annat, som kunde anföras, torde man finna det mindre underligt att, under det turkarne vid åsynen af en kristen ropa: Giaour,, son af en hund, och kasta smuts på honom, vi svenskar deremot äro så human2, att vi endast använda ordet jude, såsom — ett öknamn. Egoismen och räddhogan hos vissa samhällsklasser. Vid 4849 års riksdag förekom ett utskottsbetänkande, hvars hufvudsakliga innehåll var: 4:0 en underdånig hemställan, det måtte Kongl. Maj:t hädanefter aldrig tillåta någon jude inflytta 1 riket; samt 2:o att med upphäfvande af 4838 års författningar rörande Mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter i riket, en ny förordning måtte utfärdas, baserad på 4782 års Jude-Reglemente. Att detta muhammedanskt intoleranta förslag antogs af trenne riksstånd, visar nogsamt den dåvarande opinionen inom dessa samma stånd. Om det annars finnes någon fråga, kring hvilken de skilda partierna kunna sluta brödra-ring, så är det just denna. Det af maJoriteten inom Borgareoch Bondestånden representerade demokratiska partiet torde, vid närmare eftersinnande, finna att genom kapitalers utströmmande öfver landet, genom nya näring.utvägars öppnande i städerna och de gamlas utvidgande måste både land och stad förko ras och när det hela befinner sig väl, så befinna sig delarne det ock. Dessutom är judarnes emancipation så öfverensstämmande med hela syftningen af demokratiens sträivanden, att ett demokratiskt parti, som motsätter sig denna, gör sig skyldigt till en märklig inkonseqvens. — De konservative åter hafva genom behandlingssättet af denna fråga ett osökt tillfälle att visa, huruledes liberalism står tillsammans med deras grundsatser. De inom Judarne sjelfve liggande hinder hafva alla sin rot uti det förtryck, hvarmed kristenheten under sekler plågat och förföljt judarne. -: Juden är hvarken till kropp eller själ annorlunda organiserad än den kristne, Kraften sväller på samma sätt i hans muskler som i våra; bloden ilar genom ådrorna och nerven darrar, af vällust eller smärta, alldeles på samma sätt hos honom som hos ss. Själens rörelser äro äfven desamma. : Judens hjerta klappar af samma känslor och hans hufvud väger enahanda tankar. De olikheter, som onekligen finnas, äro derföre rent konventionella, d. v. s. framkallade af tillfälliga orsaker och upphörande med dessa. De hinder judarne sjelfve vålla emot förbrödringen med de kristna, eller de egenskaper, hvarpaå de kristne stöta sig, utgöras egentligen af vissa för judarne egna drag, hvaraf Vi skola betrakta ett par, för att finna, huruledes de äro framkallade af förtrycket. Vi förbigå helt och hållet den egenhet, att judarne härstamma från ett luftstreck, der glöden från solens lodrätt fallande strålar tryckt en annan prägel på menniskans anlete, än den i Norden vanliga. De argumenter, som icke hemta sitt stöd af något annat än aversion för judnäsors 0. d., äro för lumpna att här besvaras. : Judarne hafva, tid efter annan, blifvit beskyllda för en viss benägenhet att sluta sig tätt intill hvarandra, ett frimureri, ett afskiljande för sig sjelfva, en egoism o. s. Vv. Förtryck ett folk, förtryck en samhällsklass, ja, förtryck några bland lärpojkarne i en söndagsskola, och man skall finna, att det förtryckta folket, klassen eller individerna, som dela samma orättvisa, sluta sig till hvarandra, arbeta i tysthet på försvar och blifva sjelfviska, genom eftertankens beständiga vändande åt sjelfuppehållning. Detta är intet judiskt drag, utan ett rent menskligt. Yerldshistorien och den dagliga erfarenheten öfverflöda af exempel på detta förhållande. Egoismen är ingenting annat än svaghetens sköld, af den förtryckte Iyftad mot förtryckaren. Afskiljandet springer fram ur känslan af nekad rätt och vägradt menniskovärde. Med ett ord — förtryck heter den källa, ur hvilken båda flöda. En annan, mera allmänt förekommande och oftare upprepad beskyllning mot judarne, är den för en serdeles stark kärlek till penningen. Härvid får man icke förgäta, att judarne under århundraden af de kristne blifvit dömda att icke sysselsätta sig med annat än penningerörelse ). Dessutom, när ett folk ) Hvilket var Försynens underbara väg till judarnes räddning. Hade de under medeltiden varit dömda till något annat yrke, hvad det vara må, hade de längesedan försvunnit af jorden, och Bibeln varit