Aftonbladet – 27 april 1847, sida 2

något obestämåt, vaggande; lamdet deremot är det fasta, motsättningsvis det s. k. terra firma,, det af lif uppfyllda, muren mot det omkringgjutna fluidi inkräktningar. Detta är ytans utseende, den slutsats som drages då man från stranden ser stormen kasta vågorna, och känner skummet yra upp mot den skenbart fasta plats, der man sjelf står, lugn och orörd. Men det är icke alldeles förhållandet. Om mann, säger Humbolt, hade underrättelser om hela ordytans dagliga tillstånd, så skulle man ganska sannolikt pkunna öfvertyga sig derom, att nästan ständigt denna yta abäfvar på en eller annan punkt, att den oupphörligt är underkastad det inres reäktion mot det yttrex. De vulkaniska krafterna jäsa och bringa i darrning det fasta; jorden sjuder och skälfver i sitt inre, lik en gigantisk krater, på hvars böljande yta vi stå; hafvet svallar upp mot stränderna och inkräktar bit för bit, eller skapar nya länder genom upplandningar. Stora strömmar hafva verkat och verka på jordytans form, under det deras egen riktning blott obetydligt modifierats af ländernas motstånd och brytning. Den fasta punkt Archimedes önskade sig, den finnes ej här; ty allt är rörelse, förvandling, undergång, men äfven pånyttfödelse och vardande; och det ostadiga hafvet, som likväl icke är just ostadigare än jorden, svallar allt omkring och bär i sitt sköte stora massor af lefvande varelser, af organismer. : Der finnas dessa vextrika kolosser; de stora tångarterna, hvaribland macrocystis pyrifera skall blifva 4500 fot lång och ännu pvid Norges kuster flikarne af Laminaria digitata uppnå en längd af 42—48 fot (Däben, Vextr. Nat. fam.) från 480309 N.L. och från 239—409 V.L. sträcka sig lik en böljande äng de nyssomtalta Sargossosjöns tångflakor. 1000 tångarter äro redan kända och beskrifna, och ingen har ännu tilltrott sig att approximativt gissa till hvad ännu okändt återstår. : : (Slutet följer.)