Aftonbladet – 22 april 1847, sida 2

ven i sin mån bidrager det både vackra och böjliga Ispråket. Ingen skulle väl tro, att detta tungomål, nästan lika villigt som fransyskan, lämpar sig för ordspelets sinnrika lekar. Jag hörde många sådana, som voro förträffliga, ehuru jag naturligtvis icke hän kan återge dem. De utgjorde en vanlig krydda på ett lifvadt samtal och gingo mången gång i kedjesalfvor, vid knallen af en munter middags champagnekorkar. Men gerna vill dock svensken återkomma till den för honom kära politiken och särdeles till sitt representationsförslag. Jag åt aldrig någon måltid, utan att icke höra detta omtuggas. Vi fransoser älska handling in politicis; svensken låter det vanligtvis stanna vid resonnementer, men dessa. blifva också derföre desto grundligare. En mängd s stockholmare tala, som om de vore gourmander. Men med bästa vilja i verlden och med undantag för nåkra enskilda hus, torde. det knappt vara möjligt, att, med något sken af framgång, vara gourmand i Stockholm. Som exempel på den der rådande djupa okunnighet i kökets mysterer, får jag åberopa det historiska beviset af vår ministers, grefve de Mornays kock, som, vid högtidliga tillfällen, bokstafligen gick i lån hos Stockholms dignitärer, för att sätta smak på deras rajgouter och ge relief åt deras såser. I g grannskapet af Stockholm, liksom vid de fleste större europeiska städer, fidnas s. k. utvärdshus, till hvilka man, serdeles under den vackra årstiden eller vid inträffande före, gör sina utflygter. Tvenne af dessa, Blå porten och Casino, äro utmärkt väl hållna och mycket besökta af den eleganta verlden. På alla dessa restaurationer betjenas man af qvinnor, bland hvilka man emellanåt träffar verkliga skönheter; det ligger nemligen i restauratörens intresse att vara fournerad i dettå, liksom i alla andra afseenden. Jag såg på Blå porten en dylik flicka, hvårs ovanliga fägring hos oss skulle gjort ett alldeles obskurt cafs uppkomst och gjort henne.sjelf måhända till hertiginna. Men man kunde nästan veckvis,i den sköna varelsens drag läsa gradationerna af hennes fysiska förfall, och inom några månader var hon knappt skuggan af sig sjelf. En fransyska skulle ha hushållat, skulle ha gjort lycka med denna skönhet; men den lugna, kloka, förståndiga beräkningen är icke en svensk national-egenskap, hvarken hos qvinna eller man. Imedlertid hafva ändå ett par dylika tjenande personligheter lyckats svinga sig upp ända till fruar åt ansedde män inom samhället, och societetslifvet — i Sverige mindre nogräknadt, än hos oss — har tillegnat sig dem; titan att nagelfarande kasta en granskningens blick tillbaka på det förflutna. Hade frvarne Dumas och Arnault) lefvat i Sverige, skulle deras män haft mera lugn för fruarnes presentationer i societeten, och fått mindre lida .smäleken af förödmjukande afslag. Något, som deremot hos oss saknar all egentlig motsvarighet, äro de -stockholmska, s. k. källarne. Våra cabaretsn; tavernes, guinguettes återgifva ingendera på långt när det svenska ordet: källare. Föreställ er ett stort rum, törftigt möbleradt med simpla trästolar och träbord; utan ringaste sken af komfort och beqvämlighet, uppfylldt med temligen tvetydiga dunster, nedspottadt och nedspildt, inrökt med en tobak, som hos oss förvisas uteslutande till krogarne; och i detta rum. finnäs dock icke:andra, än välklädda menniskor, anständigt grupperade kriag borden. Ingen tiggarepåse, ingen gesällspackning står vid dörren. Ingen landstrykare breder ut sina trasor i något af hörnen. Ingen blus, ingen soldatuniform synes i hvimlet. Det är personer på en viss trappa af välstånd, af ekonomiskt oberoende, som förlusta sig i denna tyngda atinosfer, i denna otrefliga omgifning, bland likördunster, matlukt och tobaksmoln. Här kunna män med aktning i det allmänna tillbringa hela sin afton, än bläddrande i Aftonbladet, än spelande pirra om ett glas punsch eller ett glas jamaika, än tärande sin kaviarssmörgås med dithörande sup bränvin. Man har berättat mig, att större delen af Stockholms lägre borgerskap, sedan det hela dagen flitigt, skött sitt kall, brukar omkring sextiden begifva sig enhvar till sin älsklingseller grannkällare — Riga, Freden, Stjernan, Solen, Bacchi vapen eller allt hvad de annars heta. Man förtär då en lätt måltid, som troligtvis icke annorstädes, än i Sverige eger burskap och som efter tiden för dess intagande . kallas sexa. Denna måltid består vanligen af bränvin, som tages först i en stor och derpå i vissa smärre doser, hvilka sednare heta halfvan, tersen, qvarten och femton droppar. Ofvanpå bränvinet förtäres s. k. tilltugg, bröd med allehanda sofvel, hvarefter slutligen tömmes ett glas dricka, öl eller porter. Nu framtages pirran och gör sin. rund. ikring sällskapet. Man skulle icke tro, att denna spel-leksak kunnat gifva anledning till verkliga förluster; men vi hafva likväl hört omtalas dem, som under loppet af en enda afton på. pirra spelat bort etthundradetjugo halfqvarter punsch. Man kan lätt föreställa sig hvart sådana olyckor på spel måste leda — nemligen :oundvikligt till fylleri. Också lära Stockholms lägre borgerskaps fruar rätt ofta, klockan elfva, tölf på natten få emottaga sina män i ett temligen välplägadt tillstånd, rörde, som det svenska språkbruket, öfverskylande, kallar de öfverlastade. Detta hindrar dock icke dessa nordiska jernnaturer, att klockan fem om morgonen åter befinna sig. vid sitt arbete, och att, decennier igenom, fortsätta ett för hvarje annan så förstörande lefnadssätt. ) ) Både I Dumas och Arnault äro gifta med aktriser, den sednare med den berömda mamsell Plessy, förut vid Theatre Francais, nu i Petersburg. fÖfvers. anm.)