Aftonbladet – 20 april 1847, sida 2

fruktbärhet; han plöjer derföre och hackar sina fält, så ofta han kan. Plogarne, simpla oeh klumpiga, dragas dels af oxar, dels af menniskor, dels af begge gemensamt; de bruka äfven ditsläppa den förut beskrifne dyälskande Buffeln (Bos bubalus), som då con amore trampar sig fram. När åkern är f ordning, d. v. s. upphackad, blötas riskornen i gödseln, läggas i jord, tills skotten blifva omkring 2 händer höga, hvarefter de ordentligt planteras. Det är dervid vanligt att en tar upp skotten, en annan lemnar dem ifrån sig, 6 och 6, till en tredje, som bär dem till det fält, der de af en fjerde person nedsättas i rader, 5 till 6 tum från hvarandra på alla håll; nu insläppes vatten, eller upphemtas med flera slags pump-inrättningar, kedjepumpar, vattenhjul, som kasta ständigt vatten öfver, fördämda rännilar, m. m.; och denna öfversvämning måste vara, tilldess att stråna och kornen börja gulna. Vattnet aftappas då, hvarpå säden hastigt torkar, likasom fältet blir temmeligen torrt; stånden afskäras med en handskära, hopbindas i små bundtar eller kärfvar och bortbäras till en plats af hård stampad lera, der de tröskas, dels med derifver drifven boskap, dels med våra fullkomligt liknande slagor. Derefter harpas säden med vindharpor, alldeles lika med våra, samt stötes med trästötar i träkar, för att blifva befriad ifrån det gula skalet, med hvilkets ännu påsittande riset kallas paddy. Derefter är jorden redo för en ny skörd, hvilken äfven tages, och derefter sättas grönsaker, utgörand2 tredje skörden. Detta kan naturligtvis ega rum blott så sydligt sam Kanton. Till de nordligare provinserna föres säd från de södra, och det beräknas att 410,000 kornbåtar föra säd till kejserliga Magasinerna i Peking (den stera hufvudstaden). Oerhörda massor af ris införas äfven af europeiska skepp till de fem hamnarna från Malesien. Ett sådant skepp må jag särskildt nämna, tillhörigt Burd och Lange, Ballys kolonister, och fördt af kapten Haberbier, hvilket under vårt vistande i Kina lossade ris i Wampo; ej för skeppets skull, men för den utmärkta gästfrihet, hvarmed dess: kapten och dess redare (konsul Burd) bebandlade sina svenska grannar och om bord der inbjödo oss; de besökte oss som landsmän, emotlogo oss som gamla bekaita, och vi skiljdes från dem, som man skiljes från vänner, med saknad. Att föröka det