Aftonbladet – 12 april 1847, sida 2

dratusen riksdaler för pålning uti den sanka marken. I alla fall, och förutsatt att ingenting vore att anmärka vid den ovanliga Ländelsen, att en tidning helt oförmodadt, och af en uppgifven ytterst futil orsak gör ett generelt utfall mot en person, hvilken lör närvarande lefver såsom privatman, och företager sig att mönstra alla hans antecedentia på ett sält, som långt öfvergår vissa skildringar,, hvilkas författare Allehanda många gånger fördömt, så måste det — älven om man säger sig hafva gjort detia för alt visa huru ett skarprättaredokument ser ut — vara föga öfverensstämmande med hederns lagar och aktningen för rättvisa, att dervid begagna lögnen såsom sitt ins rument, och alt, fastän man öfvertygas att hafva misstagit sig 1 sak, likafullt fortfara i samma smädefulla ton. Vi hafva i detta hänseende redan ådagalagt, hurusom Allehanda i den här inoten int:gne artikeln sanningslöst förvridit kapten Cronstrands förklaring i anslagsfrågon, då det kallat detsamma en eländig advokatur, fastän hr Cronstrand tydligen har rätten på sin sida, och då det rubricerat hans billiga önskan att få framfördt hvad som skulle rättfärdiga honom från den tydning, som kunde dragas af notisen i skick den framträdde, såsom berserkeri, sällspord ilska, öfvermod, en nervsjuk qvinnas retlighet, 1. m., medan just Allehanda sjelf förråder samma egenskaper, framför allt om artikeln skulle vara framkallad endast af tillönskningen om senor i armen. På samma sätt med beskyllningen om hr C:s nspråk att få uppgöra kostnadsförslag och ritning till museum. Sådant har aldrig varit framstäldt af hr C. och är således rent af en dikt. Att hr C:s bemödanden att nedsätta det artistiska i byggnuadskonsten, måste vara en sanningslös insinuation, derom kunde Allehanda ej vara okunnigt, då det sjelf innehållit flera notiser om den slöjdskola för skön konst, som bildats hufvudsakligen genom hr C:s försorg och af honom förestås utan arfvode; med ett ord, det faller sig mycket svårt att tro, angående ett enda sf de här ofvan af oss utdragna yttrandena ur Allehandas artikel, att de ej nedskrifvits antingen utan all besinning eller emot bättre vetande. Men sammenfattar man dem alla, och dertill lägger den vackra insinuationen om deegyptiska ritnipgarne, jemte den klassiska förundran öfver, att dessa ritningar äro tagna efter mått, så framstår ur det hela en syftning af sådan art, att det Iindrigaste roan i sanning kan säga om driffjedern dertill, är att den härleder sig ifrån en sällspord ilska,, hvilken vi knappast skulle vilja förmoda hos Allehandared. sjelf, såvida den icke har en Seidnatur, som låter uppdrifva sig till blindhet och fanatism af huru obetydlig anledning som helst. När nu en sådan mörk tilldragelse inom publiciteten inträffat; när hr Cronstrand kom och begärde att med anledning af detta oerhörda anfall på hans heder och anseende få en replik införd i Aftonbladet, och när vi tyckte oss af denna replik inhemta, att han fullständigt gendrifvit Allehandas samtliga beskylningar, så frågas, med vädjande till billighetskänslan hosen hvar, om ej denna begäran borde villfaras af samma skäl, som Aitonbladet förut lemnat rum för ett par reklamationer mot artiklarne om museum), och om vi ej voro befogade till den vid replikens införande tillagda förmodan, att red. af Allehanda, oaktadt de starka uttryck, hvilka här och der blifvit mot henne yttrade såsom repressalier mol hennes egna tillmälen, skall hafva nog rättskänsla för att inse, all hennes anfall varit förhastadt. Ja! vi hemställe, om icke denna benämning: förhastadt, var det allralindrigaste uttryck, som kunde väl:as om en skrift, hvilken innebar så talrika och ojäfviga prof på verklig lighet, och som, vi upprepa det ännu en ging, det derföre icke är oss möjligt alt tro hafva med full besinning härledt sig från Allehandared. sjelf. Men den som icke ville lyssna till detta vänliga råd, det var Dagl. Allehandared. Den ondgjordes i stället, för det vi ej velat aftrycka dess anfall på hr Cronstrand och dermed ytterligare bidraga att utbreda D. A:s egen skam; den hade den obeskrifliga kölden att fortfarande upprepa, all det var hr Cronstrand, som genom den första skriften öfverfallit Allehanda med otidigheter och hotelser,; den har tillskrifvit det någon outredd naturkraft, att hr C. kunnat vinna Aftonbladets beskydd; den bar förklarat blotta inrymmandet af hr C:s replik såsom en partiskhet å Aftonbladets sida, förmodligen såsom kontrast mot Allehandas egen opartiskhet, och den har fyllt Allehanda med tre ytterligare artiklar i anledning af repliken, med begäran tillika, att dessa måtte in extenso införas i Aftonbladet. Oaktadt vi nu icke kunnat efterkomma detta sednare, och ej heller anse oss, mera än någon annan, skyldige att på blott begäran införa hvad som helst i tidningen, skole vi likväl genomgå innehållet af dessa artiklar tillräckligt, för att upptaga hvad deri finnes till Allehandas försvar, och det må sedan ankomma på Allehanda sjelf att anmärka, om något väsendtligt blifvit uraktlåtet. Det mesta af dessa artiklar upptages af tvisten om de båda i den första anfallsskriften omförmälda byggnadsföretagen af hr Cronstrand, nemligen ridhuset vid Drottningholm och fästgsbyggnaden vid Kungsholmen. Båda dessa