Aftonbladet – 12 april 1847, sida 2

ra kostnadsförslag och ritning till ett — Nationalmuseum, medan det å andra sidan anser honom icke allenast inom sig veta och erkänna, att han saknar förmåga att sjelf pronducera något dugligt i teckningsväg, utan äfven tillvitar honom en obeskriflig arghet emot allt som liknar sig till smak eller skicklighet i teckn ng, samt pistår, att hans polemik i viss mån går ut på alt nedsätta det artistiska elementet i byggnadskonsten, äfvensom det citeras, att orden: slöhet, okunnighet och vårdsslöshet i allmänt värf må stå för hr C:s egen räkning — då likväl dessa ord icke af oss kunnat, oaktadt omsorgsfullt letande, igenfinnas i den till Allehanda insända artikeln af br Cronstrand. Vidare talas om hr C:s resa i och för ponlonväsendet, att han for omkring både dit han skulle och icke skulle, och ait han fullgiert sitt uppdrag på et problematiskt sätt; samt om hans resa till Egypten (som skedde på egen bekostnad), att hen nu på en gång blef arkitekt — — — kände sig kallad att här börja studier och undersökningar, utan att på något sätt adertill hafva förberedt sig; sättet hvarpå hans teckningar blifvit tagna, kallas besynnerligt, emedan alla linier äro bestämda genom mått; det säges, att vid förevisandet af dessa ritningar funzos de som deråt skakade på bufvudet, men de som kunde upplysa saken, ville icke, och de som ville, kunde ieke (en obestämd, men likväl huru nedrig insinuation, som utan betänkande löst framkastas?), och så, heter det, fick hr .B. C. ostördt fortsätta sin roll af stor arkäolog, stor konstnär, stor vetenskapsMENp, 0. S. V. När man genomgår förestående massa af beskyllningar, insinuationer och oqvädinsord — och vi bafve ändå icke framletat på långt när alla sådana ur artikeln — och när man besinnar karakteren af deras innehåll och syftning, så är det obestridligt, att hr Cronstrand deruti hlifvit på det häftigaste och mest kränkande sätt angripen i sin egenskap både af embetsman, sf vetenskapsman eller konstnör och till sin personliga karakter — med ett ord, i allt det som måste vara heligt för hvarje men af heder, hvilken icke är rent likgiltig för medborgares aktning. Det första som man då härefter måste fråga sig, är följande: Kan det vara sannt eller möjligt, sisom Allehanda föregifver, att det obetydliga stickordet angående -senor i armen utgjort den verkliga eller egentliga anledningen till ett så ursinnigt utfall från Aliehanda-red:s sida, som likväl under mångfaldiga år bordt kunna vänja sig vid mera lugn, genom det daghga åhörandet af lingt mera insidiösa och stundom högst orättvisa beskyllningar och öknamn angående Noteniu:, Amandus, topaser m. fl. vackra saker, som den konservativa pressen ständigt har tillhands i sin diktionär emot sina kolleger? Och om anledningen verkligen varit den angifna, skulle det icke bevisa en retlighet utöfver alla gränser hos en annars så aktningsvärd, ärlig och rättskänslig publicist — ja! en fullkomlig hallucination, enigt den beskrifning vi gåfvo på detta ord i fredagsbladet? Vi tro oss derföre böra, för Allehandas egen skull, an!aga, att det af hr Cronstrand begagrade ganska obetydliga och åtminstone på intel sätt ärekränkande stickordet om senorna, icke utgjort den verkliga, utan blott en föregifven anledning till anfallet på hr Cronstrand, och en vägledning härvid lemnss äfven af de vinkar, som !ramskymta angående de artiklar rörande nationalmuseum, hvilka varit insända i Aftonbladet, och som tillskrifvas hr Cronstrand. Vi äre då inne på ett annat kapitel. Dessa artiklir äro allmönt bekanta och hafva gjort stort uppseende för den skriftställaretalang, likasom den värma för sitt ämne, som författaren ådagalagt. Men de hafva tillika haft två f 1; det ena måhända endast i Allehandas ögon, ait de stålt i Aftonbladet och ej i Allehanda; det andra, som ej heller vi kunne frånkänna dem, att den ton, hvarmed förf. yttrat sig öfver härvarande byggnadskonstens ståndpunkt och jemväl öfver en och annan person, på många ställen varit bittrare än behöfligt. Forliter in re, leniter in modo (starkt i sak, men lent i sättet) är en regel, som alliid bibehåller sin gyllne sanning, om den också ibland är svår att iakttaga. Det är också alltid onödigt, att anlita starkare medel, än som behöfvas för ändamålet. Men om nu också detta skriftställeri utgjort den egentliga anledningen till förbittringen emot hr Öronstrand, så miste omdömet öfver detsamma likväl först och främst bestämmas af den frågan, huruvida hr Cronstrand haft rätt uti det hufvudsakliga som han der anfört — om byggnadskonsten och byggnadssättet hos oss befinner sig på den ståndpunkt, att anmärkningar deremot äro obehöriga, 0. s. v. Om derföre Allehanda i detta hinseende ville uppträda såsom ombud emot artiklarna i Aftonbladet, hvarföre angrep det icke dessa artiklars innehåll och vederlade dem — eller rättare, hvarföre hafva ej de, som deruti blifvit angripne, sjelfve framträdt för att visa obefogenheten afls anmärkningarna? Månne red. af Aliehanda är ätta mannen att döma i sådana ting, eller ens örstår att gifva utslag i tvisten emellan hr Cronstrand och hans kontraparter? Om hrjs Cronstrand, hvilken tages såsom författare till dessa artiklar, deruti gjort sig skyldig tll någon öfverdrift, kan det väl ivför en sansad o