Aftonbladet – 10 april 1847, sida 2

jur företalet; söm visar arbetets mening. Kohls resor hafva förut varit anmälda i Aftonbladet, och vi hänvisa dertill. — 7) C. F. Ridderstads Gömdt är icke glömdt. Denna samling af historiska bidrag, som äfven förut varit omnämnd i Aftonbladet, bedömes af referenten (S. G.) ur en fördelakt:g synpunkt; och han upprepar förf:s egen önskan, att enhvar, som i de sednare tidernas händelser deltagit, eller om dem her säker kännedom), måtte tillhandagå med insändande af flere bidrag och upplysningar. — 8) J. Börjesons Erik den Fjortonde. Den utförliga rec:in (af —ED—) gör emot detta bekanta sorgespel en stor mängd anmärkningar, såväl rörande uppstöllning, anordning och stil, som sjelfva versifikationen och rhytmen, hvilki på talrika ställen befinnas felaktiga. Förtjensterna bestridas dock icke; styckets förnämsta styrka ligger i de många lyckade lyriska partierna,; och slutomdömet blir, att hr Börjesons Erik XIV öfvertröffar v. Beskows i ett bättre iakttagande af ,dramatikens och scenens fordringar,, men deremot öfverträffas af detta i stilens jemnhet, bildernas säkerhet samt en noggrannare melrik, o. s. v. — 9) Vendela H:s Brudarne (i det Norrköpingska Originalbiblistheket). Rec. (—RL) berömmer mycket denna lilla rätt läsvärda berättelsen, hvilken innefattar en händelse af sorglig utgång; i synn-rhet är den ena af brudarne en sannt typisk qvinna. Berättelsens väl gjorda slut vilsordas isynnerhet. — 10) Minnesfest öfver Esaias Tegner, firad af Litteratursällskapet i Stockholm den 46 Dec. 4846. Tegnär är ej mer, säger man, och likväl är det först nu som han börjat rätt lefva; i dessa ord af Rec. (R. HJ—E) instämma vi. Egentligen är det Geijers sätt att vid detta tillfälle teckna Tegner, som Rec. välförtjent upphöjer och försvarar mot dem, hvilka teckningens ton af glädje och goda lynne säges hafva misshagat. — 44) Beppos Vallmoknoppar, plockade på Steppen. PRegrllösheten i dessa poemer klandras på goda grunder. Rec. (—RL) anser dock säkert, catt man i förf. (hr Beppo) har för sig ett ganska godt hufvud, och att han, äfven i poetiskt afseende, synes ha större gåfvor än en och annan, som skaffat sig telang och ofelbarhet i det negativan af skaldskapet. — 42) Svea, Folkkalender för 4847, med bidrag af Adl., Carlen, Kullberg, Nybom, Onkel Adam m. fl. Rec. (n. D.) vitsordar vår tids allvarliga omsorg för befordrande al det lägre folkets upplysning och förädling. Han omtalar åtskilliga förut utgifna Folkskirifter, och beklagar, att tjenliga åtgärder saknats iför deras allmännare spridning. Likväl inklagar han alldeles icke utgifvarne härför, utan den ringa benägenhet, sim från ett visst håll skall hafva visat sig att understödja företagetn. Man måste verkligen förundra sig, fortfar han, om, såsom det af sakkun;ige personer jörsäkrats, denna kallsinnighet yttrat sig just der, hvarifrån man hb.ft det största skälet a:t vinta sig motsitsen,. Rec. säger väl icke ut hvad han menar; men syftar han med sina ord på en stor del af det högre presterskapets obenägenhet mot åtgirders tagande till folkets bildning, så torde han hafva r.tt nog. Att regeringen sjelf vi-at sig fullkomligen l:kgiltig för Folkskriftutgifningen, lärer behlagligen ock ega grund, åtminstone under de förflutna år (18359 o. följ.) Rec. vidrör: Hvad den här ifrågavarande folkkalendern vidkommer, har han åtskilligt att erinra mot valet al innehåll. — 415) Ofvers. och Bearb. af grefvinnan Höhn-Hahns roman Två Fruar. Rec. (— — Dp) slutar med den komplimangen till auktorn (vår bekanta Kusinförfattarinna), att fru Ida Hahn-Habn af tacksamhet borde göra de romanälskande Tyskarne det nöjet, att på deras språk återgifva någon af sin öfversältarinnas förnämsta romaner, i synnerhet Torparen. Imedlertid lärer detta, åtminstone med Torparen, redan skett (efter hvad Frey sjelf anmärker i en not), ehuru det ej gjorts af fru Ida, såsom Rec, föreslagit. — 14) G. L. Sporrmans Vakteln: Sånger i Chrislelig anda. Rec. (—DB—) anmärker, att förf. ded:cerat sina sånger till C. E. F—z, helsande honom för Sveriges Apostelp. Det är väl sannt, att detta namn låter litet hyperboliskt, emedan man icke känner någon i Sverige, som hr F—z omvändt; men en vacker titulatur är ju alltid god att bära, och icke dyr att gifva, tyckte hr Sparrman. Rec:s omdöme om hans Vaktel är på det hela; all sångerna kunna anses författade i välmenine, men något egentligt värde har man