Aftonbladet – 8 april 1847, sida 1

DEBATT I ENGELSKA UNDERHUSET, FÖRÅN LEDD AF KRAKAUS INFÖRLIFVANDE MEL ÖSTERRIKE. Föra (Slut från Tisdagsbl.) Sir Robert Peel yttrade sig på följande sätt. Han började med en framställning af de skäl, som i hans tanka gjorde Storbritanniens förbindelse obestridlig, att fortfara med afbetalningarne på det ryska statslånet i Holland, hvilken förbindelse han icke blott grundade på de speciellt emot Ryssland åtagne förpligtelser, utan i synnerhet på den omständigheten, att räntebetalningen och amorteringer af berörde lån skedde derföre, att Storbritannien er hållit en del af Hollands fordna kolonier. Detta motif förstärkte han ytterligare genom följande för klaring: Det ligger mig så mycket mera om hjertat, att Storbritannien uppfyller -sina förbindelser så som pligt och heder fordra, som jag icke kan gilla det språk, som fransyska ministern för utrikes ärenderne fört i denna fråga. Då hr Guizot afgaf protesten emot förfarandet i afseende på Krakau, anmärkte. han, att ingen makt kunde undandraga sig uppfyllandet af sina traktatmessiga förbindelser, utar att derigenom likaledes lösa sina medkontrahenter från de förbindelser, desse sig åtagit. Åt en sådan doktrin kan jag icke lemna mitt bifall; jag kan icke medgifva, att England eller Frankrike, eller någon annan af de kontraherande makterne, är berättigad att genom sjelfviska handlingar befria sig från sina förbindelser; att ett klokt afvägande af egna fördelar kan berättiga någon makt, vare sig moraliskt eller legalt, att bryta sina förbindelser. Men emedan jag tror, att ett noggrannt och redligt uppfyllande af åtagna förbindelser är den säkraste grundval för freden i Europas närvarande ställning, och erbjuder det säkraste hopp för lösningen af de svårigheter, som visa sig i de närvarande förhållanderne, emedan jag är af en annan tanka än hr Guizot i afseende på Englands: och Frankrikes rättighet att, på grund af de trenne makternas förfarande emot Krakau, lösa sig ifrån de förbindelser, de för sin del åtagit sig i Wiener-traktaten — af desså skäl önskar jag att Englend, äfven om det skulle komma att stå alldeles ensamt, måtte gifva ett bevis på noggrannt och redligt uppfyllande af de förbindelser, i hvilka det ingått. — Härefter företog talaren till speciell granskning den del af motionärens förslag, som hade särskildt afseende på Krakauska affären. I öfverensstämmelse med hvad lord John Russell redan yttrat, förklarade han, att det icke öfverensstämde med brittiska uuderhusets värdighet, att förklara sin sofo och sin harm (ordalag i den ena af Humes 4 resolutioner), utan att vara beredt och fullt beslutet, att låta handling följa på orden, under det man tillika genom förnyande af deh protest, kronan redan äfgifvit, skulle göra ett ingrepp, som af ingenting rättfärdigades, i den sednares prerogatif. Men då jag uttalar denna mening — sade talaren — anser jag det för min pligt, att tillägga den bestämda förklåringen, att de trenne makternes handling, då de tillintetgjorde Krakaus sjelfständighet och förstörde en fri stats tillvarelse, lika mycket strider emot stadganderne i Wienertraktaten, som den. måste rubba förtroendet till den goda. vilja, som bör äga rum i afseende på uppfyllandet af fördragen. Jag yttrar denna tanka så mycket mera öppenhjertigt, som jag anser det för ganska vigtigt, att England förblifver i godt förstånd med de trenne makterne. Jag för min del betraktade alltid med stor tillfredsställetse det vänskapliga förhållande, som rådde emellan oss och: Frankrike, innän det afbröts genom underhandlingarne om de spanska giftermålen. Jag ansåg detta vänskapliga förhållande vara af vigt för båda ländernas ;bästa, af stor vigt för freden, af stor vigt för freden i hela — verlden (hör, hör, hör!), och det har smärtat mig djupt, att se dessa förhållanden afbrutna. Men så lifligt jag önskade att bevara dessa förhållanden, önskade jag: dock aldrig, att upprätthålla dem på ett sådant sätt; att vårt vänskapliga förhållande till de andra stora makterna i Europa derigenom kunde lida något afbräck. Det var aldrig min önskan, att se något sådant hemligt och förtroligt förstånd emellan oss och Frankrike, som kunde gifva någon billig grund till misstanka eller (afvundsjuka hos de trenne stora makterna, med hvilka vi i många år stått i ett förbund, som var hedrände för-alla de: deri deltagande, högst välgörande för, mensklighetens gemensamma interessen, ogh befordrade verldens fred. (Hör, hör!) I hänseende till dessa makter bör jag säga, att under, det jag var i ministeren, har det vänskapliga förhållande, Hvari vi statt till Preussen, Ryssland och Österrike, fullkomligen blifvit rättfärdigadt genom deras handlingssätt emot Storbritannien. De håfva ådagalaggt ett tillbörligt förtroende för våra afsigter, och den tillfredsställelse, hvarmedjag. betraktade upprätthållandet af godt förstånd och Vänskap med Frankrike, skulle, såsom jag nyss nämnde, hafva blifvit betydligt minskad, i fall jag trott att denna Yäinclkan varit mfönanlae mÅd då andra maltnenen