Aftonbladet – 1 april 1847, sida 3

sar sig Wickenberg städse hafva låtit tanken mogna sina verk; — uppfattade i en ädel själ, uppstod sålunda genom en ihärdig fulländning, harmonierande i teckning, färg och expression, en sjelfskapad stil. — Stil i konsten är detsamma som kungligt blod i familjer, som dygd i allmänna lefnaden: Detta om Wickenberg som konstnär; — att han som menniska var af en ädel, upphöjd karakter, bära flera vackra drag vittne; så hans ömhet för sina fattiga föräldrar och syskon, till hvilkas lindring och bjelp han redan under egen utkomststräfvan här hemma, afsatte besparingar, — likaså den ädla oegennytta, hvarmed han afsade sig ett af akademien tilldeladt resestipendium (ungefär 2000 rdr rgs årligen), emedan han ansåg, att der hemma funnos de, som bättre än han kunde deraf vara i behof! — Ett drag, som förtjent vara romerskt, om det icke vore svenskt. För att lindra och uppehålla de alltmer tynande lifskrafterna, vistades han mest under södra Frankrikes milda luftstreck, . Men, med afseende på den förkärlek, hvarmed den moderna franska läkareskolan omfattar den såkallade expectativa methoden, blef nu Wickenberg alltmer en martyr för läkarkonsten; ty enligt denna method är väl att förmoda, det intet allvarligt steg togs att häfva det alltmer nervösa aftynandet, under hvilket sinnet, ifrån att hafva lefvat i den -yttre naturuppfattningen, nu absorberade sig sjel!. Häraf uppstod ett sjukligt lynne, misströstan om att blifva återställd; liknöjdhet för allt. Så vandrade den firade konstnären, glädjefaltig, sluten, bland de lefnadsglade Parisarne; snart drog han sig helt och hållet undan den yttre verlden, afbidande den förlossande stunden, som med tysta fjät nalkades. Under ljusare ögonblick njöt han ännu af konstens glädje; det var då mest i lätta croquier och utkast, som hans snille uppflammade; dessa voro dyrbara minnen, skänkte åt vänner och landsmän. Af dessa snillets cartes de visite må anföras en gammal portvakterska, läsande isin bibel vid kaffekoppen 7), en liten med daguerreotypisk fulländning uppfattad naturbild. Pau blef den horisont, der denna lysande meteor på konstens himmel slocknade den 49 December 4846. — Ryktet följde dess korta jordiska kretslopp, bidande vid Carl Johans och Henrik IV:s vagga; — men i Louvrens rika salar skall främlingen söka hans minnesvård, ty varaktigare än marmorn reser snillet sin ärestod i egna odödliga verk. Ira ) Tillhör hr L. J. Hjerta