Aftonbladet – 1 april 1847, sida 3

1Gk Dl I UVI UUSiDe,y OIL ATEA SIÄDTIISKA TJCTTal, rlöfvergående i den dystra, iskalla lufttonen. Och Ise denne gamle väderbitne fiskare, i stora vantar loch pipan i mun, tryggt afvaktande vid sitt Iredskap den ovissa fångsten. De små barnen l vänta otåligt, ty de frysa; och sjelfva hunden Ityckes dela deras nyfikna uppmärksamhet mot I djupet, som skall skaffa dem födan. — Alla de I minsta detaljer äro återgilme med en noggranhet, en finess och helgjutenhet i behandlingen, som måste väcka äfven den mest l:knöjda åskådares beundran. Här visade sig Wickenberg Ji sitt rätta element. Detta thema behandlade han med en särdeles förkärlek och med få variationer, men alltid återsåg man dem med ny förtjusning. Af taflor i denna hans egentliga genre, är en större reproduktion, inköpt af H. IM. Enkedrottningen, och en mindre, at högsts. H. M. K. Carl XIV Johan skänkt till fråaml. H. E. Brahe, d2 enda som finnas i Sverige. Påföljande årets Salon, 4840, företedde tvenne Interieurer. Den ena en Holländsk Fiskarkojan, den andra en Fransysk Interieur,. Här visade han sig äfven lika stor mästare i konsten att enkelt och sannt teckna hvardagslifvet, fast Jen sorglig anda, en följd af hans sjuklighet, hvilade deröfver. Här skildrade har, med äkta holländskt mästerskap, det holländska folklifvet, ej sedt från rökstugornas och kermessernes sus och dus, men från den tröga, allvarliga sidan, utmärkande detta folk. Den sednare såkallade Famille-sceneny väckte en så liflig beundran, att en ständig queue de första dagarne bildades för att få se den. En löjtn. W., som sju särskilda gånger besökte expositionen, måste sålunda afvakta e!t tillfälle att före sin afresa få se taflan, genom att köpa en plats närmast barrieren. Taflan föreställer En blind gubbe, hvars ledare, en liten Savoyard, roar stugans barn med sin nyckelharpa: Gubben har pröfvat mycket,, det ser man, olyckan har hårdt nedtryckt honom, men den trogne hunden, och Ten förtröstande resignation tyckas ej lemna hohöm. — Denna dyrbara tafla 6) hemsindes s. år och inköptes af konstöreningen, samt är dessutom genom hr J. Cardons vackra lithografi allmännare känd. Salongen 4844 erbjöd 2:ne nya taflor, den ena ett Vinterlandskap i Holland, hvarom alla receusenter hade endast en tanka, och det vill säga mycket i Paris. Man frös vid anblicken af denna bistra januarikyla. En gammal koja utmed en hårdt tillrusen flod, deri vass-strån framskymia; litet snö här och deri mellan tufvorna, bönder på en släda och en jägare med sin hund. Den i töcken insvepta lointainen förråder köldens häftighet: från det snöbetäckta halmtakets bräckliga skorsten uppstiger en hvirflande rök, och rimfrosten har försilfrat stenar och trädstubbar. Man tycker sig just höra huru snön knarrar under de vandrandes steg der borta, hur ängsligt dessa skygga sparfvar likt vissnade löf föras af vinden; och den der infrusna båten: — man tycker sig ha lust försöka få honom loss. Mecd hvilken noggranhet allt är genomfördt, huru enkelt och harmoniskt det hela!! Den andra större taflan var ett Månskensslycken, af en svärmisk, dunkel ton. Månen bryter genom :de lätta, sväfvande molnen, belysande några fiskarbåtar, som med utbredda segel glida fram på den krusade vattenytan. Dimman höljer det närbelägna landet: det hela rörer sig i ett poetiskt skimmer. Denna tafla, tillhörig H. M. Konungen, pryder Rosendals lustslott. Wickenbergs rykte var gjordt, men denna allt högre stigande förtjenst fordrade en särskild utmärkelse. Visserligen hade den Castilianske målaren Carreno ej orätt, då ban af Philip IV nekade emottaga S:t Jacobs orden, tilläggande, att Konsten behöfver inga utmärkelser, den ger sjelf sådane; men Wickenberg tillhörde en sednare tid, då förtjensten ej framdrages ur sina gömmor, utan måste sjelf! gå ut i verlden, sökande att förvärfva offentlighetens hyllning, hvarunder högsta makten sätter utmärkelsens insegel. Ingen slump, inga enskilda förhållanden bidrogo attåt den enkle,anspråksl se främlingen förvärfva reliken från kejsardömets glänsande epok: med Hedersl -gionen helsades han som medborgare i den snillrika nat:onens leder; men det glömdes ej, att han var svensk, och den Gustavianske Wasen blef honom en lika högt skattad utmärkelse från den gamle Hjeltekungen i höga norden. Men lyckan är vansklig, kort fick han njuta af den, och hans verksamhet afbröts tidtals af en återkommande ögonsjukdom. Han vistades nu mest på landet, och vintern mellan 1845—44 i Nizza, hvarefter han åter en tid kunde verkställa nåera af de många uppdragen från såväl enskilda som offentliga galerier. Besökte man Palais de Luxembourg, såg man alltid Wickenbergs tafla företrädesvis kopieras. 4843 exponerade han sitt sista vinterstycke: Barn hemförande bränslen. Den var af en egen sorglig karakter, som han sjelf. Märk huru fattigdomen tryckt sin stämpel på dessa späda anleten, huru de små gossarne sträfva, åtföljde af sin lilla syster med händerna i kjolsäcken; det är till den der ensliga kojan, der kanske den gamla otåligt väntar dem. — Se hur de skynda, hur de darra af kölden, men de ha ej långt igen, hunden springer förut. Märk hur vinden far genom de nakna träden och snön i drifvor spojar utefter den genomskinliga jemna isen. En reproduktion af denna hans sista tafla måla