Aftonbladet – 31 mars 1847, sida 2

mån som de politiska egenskaperna Tföreträdesvis afses vid biskopsembetenas tillsättning, i samma min miste äfven opinionen mera stadga sig om dessa embetens umbärlighet såsom stöd för religionens och christendomens egen sak, hvilket väl eljest skulle vara deras egentliga ändamål, men icke det, som salig biskop Tegner en gång så naift uttryckt i ett bref i början af 4840 års riksdag: Jag önskade och hoppades alt slippa komma till riksdagen, der jag ingenting har att göra; men min röst behöfves i del förstärkta Stats-utskottet. Om Representations-reformen, ett vilkor för alla andra reformer; och om vederbörandes skyldighet att, hvar i sin stad, befordra densamma. Ett ord i sinom tid af 4A—g—e—l Stockholm, hos L. J. Hjerta, 4847, 76 sidd. 8:o å 24 sk. bko. (Slut fr. gårdagsbl.) Sedan författaren af denna skrift, på sätt läsaren selt sf framställningen i gårdagsbladet, angifvit skälen, hvarföre han anser Regeringen sjelf böra vara intresserad för re ormen, öfvergar han till sakens praktiska behandling och representations-kommittå.n, hvars egenskap och roll han uppskattar enligt vårt omdöme ganska riktigt, på följande sätt: Man kan icke neka, att den utväg, Regeringen vidtagit, eller nedsättande af en kommitte, fullkomligen skulle motsvara ändamålet, om nemligen endast sådane personer blifvit utvalde till medlemmar deri, som känna Regeringens åsigter och till hvilka den har förtroende, om vidare Regeringen framlagt de hufvudgrunder, på hvilka förslaget bör hvila, om hon tillhandagått med alla de upplysningar, som stå henne till buds, om hon beredt tig tillfälle att sjelf deltaga i diskussionen, att leda förhandlingarne och vid hvarje fråga framställa sin åsigt; om hon slutligen, vid förslagets offentliggörande, låter det åtföljas af sina anmärkningar, framställande dess brister och de förbättringar, det ännu torde tarfva. Kommitteens ledamöter vore då att betrakta som Regeringens verktyg, ett medel att lätta dess möda och arbete, hvarförutan kommitteens förslag lättare kan förändras och modifieras, än om det utgått direkte från Regeringen och blifvit framlagdt för Ständerna, som hennes formliga proposition. Om åter nu nämnde vilkor icke blifvit eller blifva uppfyllda, kan om representations-kommitteen sägas detsamma som förut blifvit yttradt om denna utväg, att undandraga sig sina göromål. Den är alldeles icke ett uttryck af de 3 stånd, som af den skola representeras, emedan tre per:oner, valde icke af ståndet, utan af Regeringen efter eget behag, aldrig kunna sägas representera detta stånd. Om dessa herrar sjelfmant sammanträdt, kunde man möjligen hos dem förutsätta en inre kallelse och ett särdeles intresse för det ämne, som de skola behandla; men nu blir hela vinsten ett betänkande af 43, 40 eller kanske 8 medborgare, visserligen aktningsvärda, men utan anspråk på större kunskaper eller inflytande, än andra menniskor. Regeringen må icke tro, att hon dermed fullgjort allan rättfärdighet, eller att nationens sunda förstånd icke skall kunna efter Regeringens handlingssätt bedöma, huruvida hon verkligen nitälskar för denna reform eller endast velat formelt efterkomma Ständernas önskan. En mycket begrundansvärd anmärkning kan göras mot allt det ofvanstående. Man kan säga: Sverge är intet konstitutionelt land och departements-cheferna derföre icke heller några konstitutionella ministrar. Detta äger till viss grad sin riktighet; men så länge man kallar det för konstitutionelt och vill, att det så skall vara, kör äfven den, som har denna vilja, icke kunna förneka sitt bifall till de medel, som äro nödvändiga för viljans realiserande. Han måste, i hvad på honom ankommer, söka verka derhän. Undandrager han sig detta, må han då gifva sanningen sin rätt och utstryka detta gamla Sverge, med sin urgamla frihet, ur de fria staternas antal, må han benämna det en despotisk stat, som beherrskas af en, i vissa fall enväldig konung och af några privilegierade samhällsklasser. Må man då icke längre dåra folket med fagra ord, må nationen veta hvad hon har att rätta sig efter och må hon då endast lita på sig sjelf. Alla deklamationer äro imedlertid öfverflödiga, tilldess fienden uppträdt på stridsplatsen, och något sådant hafva vi ännu icke afhört. Vi kunna tvertom hoppas, att en konstitutionel anda lifvar så väl regering som folk, och i detta fall är Sverge ett konstitutionelt land och anmärkningen förfaller. Med anledning af denna sakens vigt, nöjer sig icke förf. med att anförtro reformens sik endast åt Regeringen: Han vänder sig till hela nationen med den uppmaningen, att Svenska folket i stort bör anstränga sina yttersta krafter, för att snart erhålla en ändamålsenlig re