Aftonbladet – 30 mars 1847, sida 3

gifvas, härledande sig dels från vår allmoges : lallmänhet sedliga karakter och sinnesstyrka Idels från mera omtänrksamma husbönders förfoganden; men den köalla liknöjdheten och del mäkuga och förledande intresset af arbetskraftens användande på så lindriga vilkor som möjligt, synes så öfvervägende och allmänt, att den mera uppmärksamme icke kan undgå att deraf befara de i längden svåraste föl der. Få jordinnehafvare måbända anse sig moraliskt förbundne — och än färre lagligen förpligtade, alt bibe: ålla cch försörja dyhka tjenare längre än de finnas fullt arbetsföra. Häraf följer, att de ofta cmbyta tjenster cch sällan längre tid å någondera qvarstadna, tills iträffande tillfälligheter, sjukdom eller orklöshet inkastar dem på de församlingars fattigvård, der de sist varit mantalsskrilne, uten möjlighet för dem, som icke begagna gift statfulk, d. v. s. allmogen på egna hemman, att förhindra detta fattigvärdens belastande, celler värja sig för de dryga utgifter, sem i detta hänseende drabba alla hemmansinnehafvare lika och utan undantag. Eu annat ondt följer äfven i spåren, nämligen att författningarne argående ordentlig mantalsoch skattskrifning, på många ställen, dock icke numera utan vederbörlig auktorisation, måste kringgås på det sält, att dessa utan tjenst, utan bestamd bostud och utan försörjningsutvögar varande fattiga personer skri vas, som det neter, på socknen, hvilket är detsamma som att ingen antagit sig dem eller lemnat UNfälle till någon bestämd arbetsförtjenst; och innefattar således blutt elt medgivande att inom församlingen lå vistas och försörja sig bäst de kunna. Resultaterne häraf, för den allmänna ordningen, sedligheten och det ekonomiska förhållandet, äro lätta att beräkna; och man skulle förvanas, derest det vore möjligt inhemta och framlägga noggranna uppgifter öfver deras antal, som på detta sätt biivit lemnade åt ett osäkert framtida öde, tiggeri och frestelser till brott. AU detta olyckliga förhållande, särdeles för rikets medlersta provinser, mycket ökats och nödtvunget fortgåll under de sednare missväxlåren, är lika sannt som beklagligt, samt har i den församling med 4400 personers folkmängd, hvaruti ins. bor, skridit derhän, alt förlidne höst mer än 400 personer, äldre och yngre, varit rent af husvilta och måst på församlingen fördelas och inhysas. Tack vare likval Regeringens och ädelmodiga gifvares mellankomst, att arbets:örtjenst kunnat anskaffas och nöden betydligen mildras. Fosterlandsvännen hur med skäl hoppats, att folkskolvinrälnirgarne ckullv, i synnerhet åt laude!s fatt:gare befolkning, bereda moralisk och ekoromisk utveckling s.mt framkalla ökade resultater af en väl beräknad sjellverksamhet.. Ins. anser sig Lkväl böra uttala flera tänkande mäns och sin egen öfvertygelse: alt, så vida staltorjparesyste met än vidare får fortfara och obelundradt utbreda sig, skolmrättningarne å de tlesta orter hvarken kunna utvidgas derhän, att afven med det biträde från statens sida, som de ru erhållit, blifva tillräckliga lör upptagande af alla de barn som deri böra ingå, eller sör-j sami.ngarnes fattigvård, utan uppoffring af red n existerande förbindelser, iörmå att bekosta det undernäll, som nu utgör enda vilkoret för staltorparebarnens iotagande i skolorna. Mindre för ait angifva någon fullt antaglig! plan, dertill ins. erkänner s:g vara inkompe-, lont, än för att antyda den måhända mera all-, manna meningen angående de utvägar, hvari-, 5 num sambruksoch stattorparesystemets änlamsl och följder kunde sammaunjemkas med; tet allmännas fordringar, tllater sig ins. an-! öra: att ömne särskuda (om icke flera) sätt .orde fiuras till upjnaende af detta resultat. Det första: att någon vis afgift ålägges den ord, hvaraf mer än t. cx. 3ne mantal nyttjas vuder sambruk och med stattorpare, hvilken ff borde Ull kommunens fattigkassa ingå, åsom ersättning för den större underhållskostud deua brukningssätt kan tillskynda kassan. Jetta utgör, som man fi.ner, ett beskattnings-: reude, hvarom endast vid riksdag kan besluas. Det ndra: att, på sitt 1840 års förslag unebåller, den som intager gfti tjenstefolk från! nnon forsamling, bör, i fråga OM deras under-! all, nar de til: arbete blifva oförmögne, till! n viss del och tör vissa år, för detta under-! all ansvara; samt det tredje: att det skulle! ero af församlingarna, att uppgöra öfverens-!t omineiser i förevarande fall, upprättade efterf n allmän och g.munsam plan, Med afsecndelr lokala uch öfriga omständigheter, äfven med!? cstämmande af något minimum för gifta arbei es oflöning, och med den bindande kraft, att j essa öfver nskofnmelser icke af någon efter bdiycke kunde brytas. Tvfvelsutan vore sistiwunda sätt, såsum minst inverkande på eganerattens fria utöfning, det mest lämpliga, så da man kunde påräkna den ins gt af rälta k-— br rhallandet, den välvilja för arbetsklassens upp; ttande, och den uppskattning al arbetets sannyldiga värde, som för ändamålets vinaande fordras. , Då, enligt hvad ins, sökt visa, stattorparestemet i sig sjulft är a: den art, alt det föraffar landet en otrolig mä gd af prolctärer, dliga för det närverande och ännu mer för D iwmtliden: då detcamma i det OrTeselmäss:en