Aftonbladet – 26 mars 1847, sida 3

2) Men från Parnassos, från lunderna af lage: ,Joch ek, sväfvade den Helleniska konstens gu .Idinna öfver det älskade Hellas, öfver de herr. -4liga templen; öfver ett folk äf idel hbjeltar, och ,) konstnärer, och vise. Hon är den skönaste l den ädlaste af sina systrar; Allt är hos henne 5 i den: finaste jemnvigt: tankens: klarhet mot1 sväras af uttryckets smakfulla bestämdhet. Hon ; vet, i sjelfva ingilvelsens stund, hvad hon å; syftar och, lik den fläckfria marmorbilden, som rlen stor mästares mejsel har brutit ur snöhvit häll, står hon upprätt i full medvetenhet af ,sina rena, fulländade formers behag. Hvad -Ihon skänkt åt menskligheten är intill denna tdag icke öfverträffadt i afseende på sammanI sättningens konst, på utförandets fullständighet, på sans och medvetands:, på förstånd och sanning. Hennes konstverk äro eviga mönster, ty de framstå för ögat liksom otvungna, fria al; ster af sjelfva nationen, utan det ringaste spår af möda, al berusning, af yttre inverkan. ! Omgifven af lysande riddare, byllad af de tappras artighet, möter oss riddartidens skal:dekonst röed ett uttryck af hemligt vemod, af tårar i dokhöljda blickar, af en underbar aning om det eviga, en innerlig men oförstådd trånad. Hon talar om sällheten af försakelser, om det sorgliga behaget af obesvarad kärlek, lom hårdt bepröfvad trohet. Hon finner salighet i tårar, och njuter af en tanke på den älskade i sjelfva döden. Konsten i vår tid är en verldsbeherrskarinna. Hon har eröfrat en thron, kring hvilken mensklighetens vigtigaste angelägenheler äro hemmaIstadda tjenare. Hennes spira råder öfver folken, så alt nu ett konstverk, med osynliga krafter, går ut såsom ett konungabud, väcker Inya känslor, skapar nya åsigter och inverkar på menniskornas tänkesält. Hon griper ned i djupet 2f hjertat, ransakar dess innersta och rycker tanken med sig, med djerfva vingslag, öfver alla vetandets rymder. Konsten har, genom att tillegna sig det vigtigaste, som vetenskaperna funnit, inom sitt område hopat omätliga skatter. , Sådana äro de anor, som vår tids rika bildning räknar. I hennes furstesal, på mensklighetens höjder, mötas alla ädla andar, genom hvilka en gnista af den heliga konstnärselden har blixtrat. Hon räknar med stolthet sina ädlingar, och bland dem, huru högt strålar icke det rum, der hon anvisar högsäte åt Esaias Tegner! Han var en af dessa utkorade andar, i hvilka någon af menskligbhetens stora eller sköna ider afspeglar sig, och hvilka äro kallade att uttala en sådan. Såsom elementer hade den nyare Europeiska skaldekonsten redan upptagit både det klassiska arfvet från Hellas och det romantiska från medeltiden, samt de djupa tonerna af urgammal konst och visdom, som från fjerran Österland trängt fram till Vesterlandet. Det fatiades, att äfven Nordens högåldriga tankar fråmträdde för att vinna erkännande och erhålla sin andel i vårt slägtes poetiska vetande, ingripande i det gemensamma, stora, lefvande verket, utbildningen af mensklighetens högre sinne. Det var Frithiofs skald, som manade den Nordiske kämpen ur sin hög och förvärfvade honom sitt rum iden nyare bildningens tempel. Väl hade forskare förut vandrat hän bland Fornnordens, vikingaåldrens minnen, väl hade den store skalden från Leire framställt herrliga taflor af det Nordiska lifvet och sjungit Valas höga läror; men det var Tegner, som gaf sin hjelte en sådan skönhetens kraft, att han segrande förmådde ila ut öfver hela Europa, ja, öfver verldshafvet och kröna sig med den ära, som honom tillkom. Hemligheten af Tegners framgångar såsom skald, ligger i den grekiska känsla af formens fulländade behag, af tankens åskådlighet, som han vwisste att förena med romanti, kens fulla värma och lyriska djup. Just genom -förmälningen af det lyriska och episka, det romantiska och klassiska i hans -konst, har. den skönhet uppkommit, som är Tegners sångmö så egen, Hon eger hela den känslorna: gudomliga eld, som nutidens heroer i vitterheten, med prometheisk djerfhet hafva bemäktigat sig, men hon förstår att icke uppoffra det öfverlägsna medvetandet af sitt mål, sin form, sitt uttryck i sjelfva hänförelsens, ingifvelsens stund. Det är derföre hon, strålbevingad, ilar fram och rycker till sig sinnen och hjertan, med en blixtlik oemotståndlighet, der andra, månsen gång mera djuptänktaMen mindre luftiga snilleverk icke förmå göra Sig gällande. Hon hår vidgat rymden för Sverges ära utanför de sränser, dit Gustafvers och Carlars svärd nådde, lit blomsterkonungens ordnande snille flög med: