Aftonbladet – 26 mars 1847, sida 3

efter dagningen voro vi uppe 53,500, fot öfver hafsytan Dimmor och moln hängde kring oss på bergstoppen oc! kölden eller rättare fukten var stark. Vi började frukt: att, som ofta lär vara händelsen, ingenting skulle blifva at se, men när solen bröt fram, skingrades dimmorna och v lade oss ned på bergskanten, för att betrakta den herrlig: utsigten. Vi voro väl ganska högt till väders,, som de heter om skeppsbord, men dock ej så högt, att vi ejköhd urskilja föremålen. Tafelviken, beströdd af fartyg, Pinguin ön, Kapstaden, Lion-Hill lågo under våra fötter, Devils-Peal stod molnhöljd och hotande till höger om oss, och som er förgylld ram låg bafvet, omfattande hela taflan och glitt rande i solglansen. Vid utsigten öfver allt detta intogs fru kosten med serdeles smak. Vi vandrade sedan fram och tillbaka på det stora bordet deruppe, ofta kringsvepta a de kalla, duggande molnen. Vegetationen var ganska rik en mängd blommor, synnerligast orchider och succulent: vexter prydde hvarenda bäcks slingrande bräddar och oft: på hundra stegs afstånd syntes den präktiga Disa grandi flora lysa bland det böljande gräset. Men omkring bergö var det höst, drufvorna hade en tid värit mogna, träd ock gräs började vissna, så mycket de kunna göra det i dettz lyckliga klimat; men icke så på bergets topp; der var full vår, full grönska, och allt friskt och herrligt. Sjelfva berget består af horisontela sandstenslager och dess topp visar tydliga fåror, löpande i sydost och nordvest, alldeles i samma riktning som ännu i dag vågorna rulla der nedanför. Sedan vi nästali hela dagen gått deruppe och spekulerat begålvo vi oss omkring kl. 4 på nervägen, men som vi ansågo det alldeles för simpelt att gå ned samma väg vi kommit upp, så beslöto vi att finna upp en ny utför bergets 50: sida, oeh dör Vi valde bade tröligen aldrig mamisköfot förut beträdt. Den ledde utför lodrätå branter, genom snår af taggiga buskar, på botten af en Hhallt upptorkad rännil, och när vi efter 4 timmars vandring befunno oss