Aftonbladet – 26 mars 1847, sida 2

ej medför någon annan nytta, så måste det ålminstone sprida mera lif inom den offentliga diskussionen och, som man säger, ruska litet på äfven de liberala, hvilka nu en tid bortåt hvilat på hanen och tyckas hafva trott, att saken nog går fram, deras hjelp förutan. Så är likväl icke förhållandet, hvarken här eller i andra länder; och oaktadt det konservativa partiet utan tvifvel hos det upplysta allmänna tänkesättet betyder, såsom vi förut flera gånger yttrat, litet eller intet, aldraminst om det skall komma att i högsta hand representeras af några narraktiga ultra-aristokrater, som flyga och fara med en hop historiska sofismer och icke för sig ställt något praktiskt mål, så böra dock de li berala icke göra sig allt för stora illusioner öfver svagheten af sina motståndares politiska ställning; ty denna är till äfventyrs starkare än man gerna vill föreställa sig. Denna styrka hemtas t. ex. ej obetydligt derifrån, att högadeln äfven -här i landet af gammal häfd utgör den egentliga hofsocieteten eller de kongl. personernas så kallade umgängeskrets. Den har i allmänhet, och med visst icke så serdeles många undantag, enahanda lyte, som all annan hög-adel, i synnerhet om den är fattig, nemligen att i yttersta stund hålla fast vid gamla privilegier och fördomar och att, med den största naivete i verlden, inbilla sig att medlemmar af. deras familjer verkligen äro bättre och mera berättigade än andra medborgare till samhällets fördelar och och utmärkelser. Detta inrotade föreställningssätt har bos vissa. personer blifvit en riktig trosdogm, hvars sanning de knappt våga undersöka, än mindre tvifla uppå. Under oket af denna tro dväljas de och hafya sin varelse; motsägelserna å andra sidan göra dem blott mera fanatiska; de tro sig då vara ett slags politiska martyrer, hvilka måste våga allt, för att rädda den sista reliker-:af den från fäderne ärfda ära. Att atmospheren åf en sådan omgifning måste vara tung och besvärande för männer som fcke tillhöra sekten och som irom sig måhända finna detta: äflande lika narraktigt, som det i längden är fruktlöst, lärer väl knappt kunna betviflas, men vanans och könvenansens makt är, som man vet, en bland de starkaste, helst inom umgängeslifvet, och den boja, hvari denna makt insnärjer menniskan, är måhända ofta svårare att afskudda, än den, hvilken en i och genom sig sjelf stor och verklig makt skulle kunna pålägga. Också har man sett, att till och med regerande personer, som med god kontenans förändrat ministrar och regeringssy-: stem, likväl i det aldra längsta förfäktat prerogativet att få bibehålla sina gamla kammarherrar och hofdamer. En annan källa, hvarutur konservatismen här i landet hemtar ännu större styrka än från hofvet — der vi, för vår del, uppriktigt:sagdt, icke tro, att den under nuvararde regim i sjelfva verket just betyder särdeles mycket i politik eller tillstädjes att deruti råda eller inblanda sig — är från embetlshierarkien, så väl den frälse som den ofrälse. Af rikets 24 landshöfdingar, tillhör icke mera än cn den nya regimen, och att alla de 23 öfriga i det hela af själ och hjerta räkna sig till det gamla konservativa partiet, lärer väl knappt behöfva sägas, då man vet, huru mycket s. k. kända tänkesättn utgjorde befordringsgrund under den förra styrelsen; (vi påstå icke derföre, att ju icke några äfven af de gamle landshöfdingarne numera kunnat och kunna i viss mån jemka sig litet närmare de liberala). — Uti rikets hofrätter har man 3:ne presidenter, deraf de i Götha och Svea hofrätter kunna anses ultrakonservativa; älven presidenterna i rikets kollegier stå, möjligen med ett eller två undantag, såsom en man inom konservatismens leder, och presidenten i kammarkollegium lärer ju, som det berättas; ämna göra presidenten i kammarrätten platsen stridig såsom chef för riddarhusoppositionen vid nästa riksdag, hvaruppå utan tvifvel denna opposition skulle betydligt vinna, såvida icke hans ex. grefve Björnstjerna sjelf benäget åtoge sig genera!-en-chefskapet, hvilket naturligtvis blefve en ännu större vinst. — Inom ecdesiastikstaten kunna väl åtminstone 44 biskopar påräknas, jemte flertalet af det öfriga högre presterskapet samt af professorerna vid: akademierna. — Inom armeen kan man-:med-temlig visshet antaga, att af 26 regementschefef; åtminstone 20 stå på samma politiska linea, som den gamla regimens; så äfven med flottans högre befäl; men detta är ändå icke nog, ty den lägre, om man så vill kalla den, knap-byråkratien, är nästan ändå mera fanatisk och fronderande mot de liberala tillgöranderna, hvilket -man har tillfälle att hvarje dag förnimma här i hufvudstaden: — för att ej tala om en hop yngre militärer, i synnerhet ur adelsståndet, som äro misslynta öfver uniformsförändringarne, och deröfver alt i öfrigt knekten numera icke är så framhållen, som förr i den goda tiden, hvarken på hofyvet, till titlar och band eller till civila beställningar. Man kan lätt föreställa sig huru mäktig en dylik falang skulle kunna blifva, om den finge ohejdadt utgrena sig till och vid en stundande riksdag, dels genom den rösträtt många af dess medlemmar lagli gen komma att ega såsom representanter, dels genom intriger och medel af enahanda art. Det är således i vår tanka högst angeläget både för styrelsen, om--hon, som vi taga för afgjordt, ämnar fortgå i den liberala rigtningen, och för det, i både materielt och rationelt hänseende, så ojemförligt öfverlägsna folkpartiet att vara på sin vakt och hvar i sin stad tillse hvad dess frid tillhörer. Ty att medel finnas tillgängliga för att: skingra äfven de moln, hvilka möjligen komma att uppstiga från den konservativa horisonten i följd af partiets sista förtvifjade ansträngningar, är otvifvelaktigt; men dertill fordras dock — sägom det rent ut —-å regeringens sida, mindre konsiderationer eller öfverseende åtminstone med de högre embetsmän, hvilkas olämpPERS rer KROSSA ENARE