Aftonbladet – 22 mars 1847, sida 2

— TEATERBRANDEN I CARLSRUHE. Rörandd denna olyckliga katastrof, hvarom viredan förut nämnt innehåller en skrifvelse från Carlsruhe af d. 3 Mars följ. Sedan den förfärliga olycka, som inträffade 1849 på Paris-Versailler-jernvägen, då nära 200 personer blefvo lefvande uppbrända, har väl icke någon rysligare katastrof inträffat, än teaterns brand i Carlsrube. — Berättelserne om de försök som gjordes till räddning, af hvilka så många ty värr misslyckades, äro hjertslitande. Från de fyra öfre gallerierna, hvilka mest voro utsatta för rök och eld, praktiserade sig flere från galleri till galleri ned på parterren. Några lyckades i vågstycket, andra misslyckades. En soldat släppte på detta sätt ned sin flicka och räddade henne derigenom; han sjelf, tillbakahållen af andra, omkom. Vakter hjelpte sig ner medelst sina gevär. Hela byggnaden var uppförd a! tegel och korsvirke, och man hade redan i flere år tänkt på att bygga en fasad af sten och en rymlig trappa. — Qvarlefvorna af de olycklige uppbrända ligga samlade på kyrkogården. Här ser man en bål utan hufvud och armar, spridda ben oeh knotor af alla slag — en ryslig anblick! Lika hemskt är det att höra deras klagan, hvilka irra omkring bland ruinerna, sökande qvarlefyorna efter olyckliga anhöriga. En annan skrifvelse af samma dato, äfven från Carlsruhe, innehåller rörande orsakerna till branden: Föreståndarne för gasupplysningsanstalten begärde att man skulle låta en af deras folk ombesörja gaslampornas vård uti teatern, emedan det vore vådligt att anförtro detta åt okunniga personer. Teaterförvaltningen gick in derpå; men öfverhofförvaltningsrådet vägrade och uppdrog åt en gammal lampputsare att tända lamporna i kungliga logen; likaledes fästade engelsmännen uppmärksamhet på den fara, som förhängena för nämde loge kunde föranleda. Det hjelpte likväl icke; den gamla grannlåten fick sitta qvar, emedan man ansåg hoflogen behöfva en försköning. Då den gamle lampputsaren skulle tändaguti markgrefyen Wilhelms loge, den