Aftonbladet – 22 mars 1847, sida 2

Att en dylik sträfvan till fördomsfri forskning samt en känsla af behof utaf förbättrade samhällsinstitutioner verkligen genomgår och lifvar svenska folket och dess regering, tro vi oss finna bland annat bekräftadt deraf, att på Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning nu tvenne kommitteer äro nedsatte att utarbeta förslag till national-representationens ombildning samt till förändring af allmänna lsgen. Öfvertygade, att de upplyste och vältänkande män, som Eders Kongl. Maj:t härtill täckts utvälja, icke kunna undgå att vid sina arbeten afse tidens kraf af en, med det religiösa sinnet, bildningens och samhällsandans utveckling mera öfverensstämmande fördragsamhet inom den medborgerliga och politiska verksamhetens område, olika trosbekännare emellan, våge vi här underdånigst uttala den hoppfulla förmodan, att, om dessa kommitterade finge sig uppdraget att yttra sig öfver de delar af denna vår underdåniga ansökan, som angå dels deltagandet i national-representationen, dels ett förtydligande af allmän lag, de begge kommittterna då skulle finna sig uppmanade att föreslå upphäfvandet af alla de inskränkningar i denna medbor-: gerliga verksamhet, hvilka, grundade blott på religions-olikhet, ännu qvarstå i rak strid mot tidens upplysning och allmänna, försonande anda. Sedan vi nu vågat fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på alla dessa förhållanden, bedje vi, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i betraktande, att den nu i riket befintliga Mosaiska befolkningen till största delen består af här i landet födde afkomlingar af föräldrar, hvilka genom landets regering för nära sjuttio år sedan uppmuntrades att sig i riket bosätta; att de tala landets språk, följa dess seder, deltaga i nationalförsvaret, i alla skattebördor och i allt uppfylla sina skyldigheter emot sitt fädernesland. Böra de således icke anses lika berättigade till deltagande i lagstiftning, beskattning och förvaltning, som hvarje annan infödd svensk man? Och i de få fall, då religiösa trosformers olikhet kan erfordra någon skiljaktighet i sättet af dessa rättigheters utöfning, synes sådant böra i lagen derefter lämpas, utan att derföre tillintetgöra eller förminska sjelfva behörigheten. De föreskrifter i grundlagarne, hvilka utesluta Mosaiske trosbekännare från alla stats-embeten samt från deltagande i nationalrepresentationen, stå icke i öfverensstimmelse med dessa lagars allmänna anda, att betrakta hvarje i landet infödd man såsom egande svensk medborgarerätt. Huruvida afvikandet från denna naturliga princip verkligen öfvyerensstämmer med billighet och rättvisa, är hvad vi i underdånighet bedje Eders Kongl. Maj:t taga i nådigt öfvervägande. I vår troslära, liksom i den kristna, är sedoläran rättesnöret för den blifvande medborgarens uppfostran, undervisning och uppförande, och blir sålunda grundvalen för hans handlingssätt, då de borgerliga och politiska pligternas och rättigheternas utöfning ifrågakommer ; och man kan alltså med skäl säga, att sedoläran i de begge religionsbekännelserna är en, oansedt religionsformerna äro skiftande. Af denna sanning synes följa, att om nådigt bifall skänkes åt denna vår underdåniga anhållan om. en lika naturlig, som för hela samhället nyttig rättighet att få deltaga i lagstiftning och förvaltning af nationens offentliga angelägenheter, skall statskyrkans värdighet desto mindre trädas för nära, som dess höga ståndpunkt lika litet är i behof af något från religionstvång hemtadt stöd, som den genom ett sådant stöd kan vinna i styrka och glans, utan skulle, om möjligt, tvertom vinna vid aflägsnandet af alla dessa kringgärdningar, hvilka icke tyckas vara egnade att framställa henne såsom grundad på öfvertygelsens fasta klippa. De skäl, vi här ofvan sökt utveckla för vår önskan, att få undanrödja de hinder, som i grundlagarne förefinnas mot vår likställighet med öfrige rikets medborgare, torde vi äfven få göra gällande i afseende på det i allmänna lagen stadgade jäf för vittnesmåls afläggande. Då det mened förbjudande budordets gemensam-. het för bekännare af Mose och Kristi läror är allmänt känd, synes tydligt, att det i allmänna lagen utstakade hinder för vittnesmåls afläggande ej varit afsedt att å Mosaiske trosbekännare tillämpas, heldst desse vid antagandet af 1734 års lag ännu ej i riket vunnit inträde. Likväl kan det ännu qvarstående lagrummet, till följd af sin ordalydelse, tydas, och har äfven någon gång blifvit uttydt på ett för den Mosaiske trosbekännaren kränkande sätt och i strid mot den förmån, som borde tillkomma rättsökande i allmänhet. Behofvet af en förändring i detta lagrum har ock redan af den utaf Kongl. Maj:t nedsatta lagkommitte blifvit insedt och i dess förslag till civiloch kriminal-lag, genom förändring af ifrågavarande ordalydelse, erkändt. De förändringar i rikets grundlagar, konstitutionella institutioner samt allmänna lag, om hvilka vi derföre i djupaste underdånighet bönfalla, äro följande: att de hinder, som i Regeringsformen och i Riksdagsordningen uppställas mot Mosaiske trosbekännare för erhållande af civile embeten och domare-befattningar, samt för deltagande i nationalrepresentationen, måtte upphöra; att de eds-formulärer, som äro stadgade uti Riksdags-ordningen och Tryckfrihets-förordningen, äfvensom formulären för huldoch trohetssamt tjenstemanna-ederna måtte för Mosaiske trosbekännare göras tillämpliga; och att den behörighet för Mosaisk trosbekännare, att bära vittnesbörd, som synes i Rättegångsbalken ifrågasatt, måtte oss tillerkännas. Om dessa lagförändringar våge vi i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vid nästblifvande riksdag framlägga nådiga propositioner till Rikets Ständar hvilka äfven i denna ancaligaenhet