Aftonbladet – 20 mars 1847, sida 2

det endast vara min bäfvans jättelika skuggar Lemna mig, signor, lemna mig, men säg verlden, att ni sett dess fräckaste bof, och att markis di San Giusto innebar endast den andra rangen! Känner ni icke igen mig? yttrade Allan, när den rysliga berättelsen var slut. Jag är den unga mannen, som ni lemnade i Cumana några dagar före jordbäfningen. Ah l utropade sjöröfvaren. Jag trodde, att ni hade fuonit en djup graf der. Pris vare djefvulen! Nu kan jag få tillfredsställa min bämnd! Ha! hal ha! ni känner ju markisen, gör ni icke? Jag har aldrig talat med honom, så vida han icke var den förrädiska uslingen, som förde mig om bord på Florence. Det var han vAh! Af hvad orsak gjorde han det? Ni sköt en gång på honom i hålan under klostret, och dessutom älskade ni hans älskarinna Kan ni intyga detta? Ja, genom dessa papper, (han räcker Allan en plånbok) hvarje artikel kan bevisas vid domstolen. Jag har bevarat dem, emedan jag hoppades att en gång få honom hängd. Jag dränkte för hans räkning sju personer bortom Gibraltar, och han betalade mig aldrig för de döda. Jag kan nu återbetala er de penningar, som ni skänkte mig i Cumana, och om det finnes något, hvartill ni önskar att jag skall använda dem efter er död, så skall er vilja, om det är möjligt, blifva verkställd.v Medförde de penningarna någon lycka för er? De blefvo stulna ur min ficka. Vill ni veta hvar jag erhöll d-m7? Ja.n Från en sfaderoch moderlös flickas döende nand, Hal: hal a et. v var en blodig gerning.