Aftonbladet – 20 mars 1847, sida 2

med mycket värdigt utseende och i full militärisk uniform; det andra tycktes föreställa grottans egarinna under en, jemförelsevis betraktadt, tidig period af hennes lenad. Är det ni sjelf, signora? frågade den unga skotten, i det han pekade på det sistnämnda porträttet. . Ja, det är jag) svarade hon. Ni är en skarpsynt granskare, eljest hade ni icke kunn.t upptäcka dessa milda drag under mina gamla skrynklor. t ;Hvem är den der officeraren midtemot? Ah! dermed hänger en historia tillhopa. Han var min man. Er man! Men vidare med berättelsen., Finnes det ingen i Palerm? som ni skulle vilja fråga efter, innan jag börjar? Jo, frågan ligger tungt på mitt hjerta; men jag rädes att låta den gå öfver läpparna. Frukta icke; hon mår väl och kan nu blifva eder.n Min Isabella! Ja, Isabella di Calenghi! (Hon sänker rösten till en hviskning.) Min dotter! Signoral Ja, häpna icke. Hon är min dotter, och der på viggen bänger hennes fars porträtt! Lyssna på mig. Mitt familje-namn var Bioni. Min far var en rik och mäktig köpman i Genua. Vid trettio års ålder gifte jag mig med öfverste Altiero, som var officer i Hertigarnes af Sicilien och Parma förenade armå, Marquisen var vid den tiden en fattig gosse, son till en afrättad missdådare, och skoputsare i min fars hus. När jag följde min man under kriget mot fransmännen, togo vi denna gosse, Alberto, som han kallades, med för att tjena oss i lägret, tillika med en flicka, några år äldre än han, som var min enskilda tjenarinna. Alberto visade sig från första stund såsom en oregerlig skurk; men min man, som beslutat att hålla honom i