Aftonbladet – 19 mars 1847, sida 1

Allan, som sårades af hans misstrogna min och som erinrade sig sin tur, Men glömde den gräns, inom hvilken han beslutat att stanns med sitt vågspel, såg på sprätten, som stod bredvid honom. Denne nickade. Detta var nog Allan samtyckte att slå, och lade ettusen dollars på bordet. Han slog. Kastet var emot honom, och den glänsande högen sköts öfver till hans medspelaro. Förtviflad rusade han ut ur rummet. Nattluften gjorde sin verkan på hans fysik; som var ovan vid vin, och sinde de förrädiska ångorna upp i hans hjerna, så att han nästan raglade. Sprätten gick bredvid honom, hviskade ord af konstlad tröst och uppmanade honom att försöka en Ny, större slagning, genom hvilken han skulle kunna upphjelpa sina förluster och blifva rikare, än någonsim förut. Nu hade Allan förlorat all besinning. Han skyndade in i hotellet, grop en pung, som innehöll tvåtusen dollars — hela hans egendom — och satte af igen med sin kamrat till det moderna helvetet. Sprättan förde honom på en så kallad genväg, genom en mörk gränd, der inga lampor voro tända. När de voro ungefär halfvägs i den oupplysta labyrinten, snafvada Allan och föll omkull genom poartvinels berusande verkan. Sprätten satte sig genast i besittning af penningepusgen, b-:kymrade sig icke det ringaste om den kullfallne egaren, utan lemnade sin vanliga värliga gång och satte af i fullt språng framåt gränden. När Allan återkom till sans, befann han sig Poliskontoret, liggande på en jernsäng och med litet halm i en säck ll hufvudgärd,