Aftonbladet – 19 mars 1847, sida 1

för hvarje gång. Om jag skulle förlora hvac jag nu vunnit, så blifva mina omständighete: icke värre för det. Om jag skulle vinna tre hundra till, är det en god början till förvärf vandet af rikedom. Det är icke något orät uti att vinna penningar på det sättet. Båds parterna veta, att de kunna förlora, och der som tappar har intet skäl till klagan, ej heller den som vinner något att förebrå sig. Det är bara en handelsspekulation. Man vågar en mindre summa i den förhoppning att vinna en större. Om detta hopp går i fullbordan, blir spekulanten tillfredsställd; om det misslyckas, så vinner någon annan spekulant inkomsten, och hela affiren anses hederlig. Lika så hederlig är der händelse, genom hvilken jag kommit i besittning af detta guld, och det är endast skenheligheten, som hindrar verlden att se den i sitt rätta Jjus. Nästa afton satt Allan åter vid spelbordet, sedan han på sprättens rekommendation druckit ur en half butelj portvin, för att stärka sina nerver. Den person, af hvilken han vunnit, befann sig äfven der; Allan erbjöd honom tillfälle att återvinna sina penningar. Han tvekade; men efter ett ögonskenligt motstånd samtyckte han att slå för etthundrafemtio. Tärningen kastades, och Allan vann. Hans medspelare tycktes taga mycket illa vid sig öfver detta resultat; han drog upp ur sin ficka en börs, som innehöll ettusen dollars i guld samt lade dem i en hög på bordet framför sig. Se der!, utropade han. Jag utmanar er på min sista dollar. Har ni mod att slå för et! tusen, sennorl,