Aftonbladet – 18 mars 1847, sida 2

ammanhang dermed förordnat, alt den genom : (. brefvet, d. 21 April sistl. år, anbefallde a-: jotheksinrättning jemväl skall till nämude Wemlalens by förläggas. f— — — Så sällan som något af den dramatiska konstens allmänt erkända, odödliga mästerverk ippföras på vår svenska scen, kan ett tillfälle, lå det någon gång inträffar, icke undgå en särkild uppmärks.mhet. Vi taga oss derföre friret erinra den teaterälskande publiken om det ill om måndag annonserade recettspektakel för vår snillrike artist, hr Torslow, då Shakespeares ryktbara Kung Lear, sorgespel i 5 akter, kommer alt g fvas på Mindre teatern. Vikänna icke huru alla de vigtigaste rollerna äro utdelade, endast att hr Torslow sjelf skall spela Kung Lears parti. Den som förr har sett hr I. i Hamlet och andra Shakespeareska karakterer, skall säkert med nyfikenhet afvakta tillfället för ätt också se huru och på hvad sätt han ämnar lösa det nu ifrågavarande sceniska problemet, elt af de svåraste som Shakespeares snille framkallat. Herrar van Booms, Gulomys och Sacks fjerde soire. Denna soir gaf, i likhet med sin föregångare, en smakfullt ordnad sammanställning af den klassiska och moderna konstens produkter, vid bvars harmoni såväl det vana som ovana örat dröjde med välbehag. Detta förbållande motsvarades äfven af exekutionen, åt hvilken, såsom man kunde vänta, cn ganska sorgfällig vård blifvit egnad. Huruvida imedlertid någon väsendtlig effekt härigenom stod att vinna, berodde till en stor del af lokalens akustiska beskaffenhet, i hvilket afseende hr De la Croixs salong, som man vet, plägar visa sig något afvog. Denna gång hade man isynnerhet missräknat sig betydligt, då man flyttade podium till salens bakgrund, hvilket slog så ut, att förnämligast stränginstrumenterna vid flera vigtigare ställen måste inskränka sig till det stumma spelet. Detta var isynnerhet fallet med ensemblerna, der den finare behandling, som kammarstylen erfordrar, blott i ringa mån kom till åhörarnes kännedom, hvaraf effekten tog betydlig skada. Sålunda kunde äfven den storartade verkan, som Beethovens piano-trio (B-dur) eljest ej förtelar, blott ofullständigt förverkligas, isynnerhet då spelarne sjelfva troligen icke alltid med fullkomlig klarhet kunde förnimma hvarandra. För öfrigt behöfver väl ej sägas, att de-sa (hrr van Boom, Gulomy och Sack) med all artistisk intelligens utförde detta verk, hvari den store romantikern nedlagt en så rik skatt a! majestätiskt allvar, af fantastisk humor, of innerlig könsla. — Efter Beethovens trio följde i 2:a afdelningen Mozarts duett (Es-dur) för piano och violin. I detta verk finna vi en klar och jemnt bållen allegrosats, som i finalet öfvergår till lifligare, sprittande rytm:r, och det mellan dessa satser in!rädande andantet bildar med sin sköna elegiska sång den mest poetiska kontrast med båda. Vi tro ej att någon bland Mozarts dubbelsonater varit gifven här förut, och hrr v. Boom och Gulomy hafva genom val-t ar denna herrliga komposition utan tvifvel förvärfvat sig rätt till musikvännens erkänsla. Deras föredrag var ock i hvarje hänseende förträffligt, ehuru ofvannämde olägenhet älven här inverkadestörande på effekten af det hela. Utom dessa båda klassiska nummer gåfvos 2:ne instrumental-soli, bland hvilka den Servais ska violoncellfantasien utfördes af br S.cki de! nätta och precisa maner, hvari han plägar lycI kas så väl. Kompositionen är vid de målltliga anspråk, man verkligen gör till pjeser af denna art, ej så oäfven, om man afräknar dess längd och ringa konseqvens i formen. — Hr Gulomy hade åt sig utsökt Alards fantasi öfver Bolenamotiver, en bravurpjes af den mest halsbrytande natur, men som likväl iskttager den vanliga variationsformens gränser; br Gulomy visade här, såsom vanligt, att alla tekniska svårigheter för honom uppbört att vara det. Af demoisellerna Fr. och J. Berwald gafs en I duett ur Donizettis Linda di Chamounix: icke RETRO EUR NNE INSER RÖRA NRA