Aftonbladet – 18 mars 1847, sida 2

Sennor, har ni någonsin älskat? frågade den unga flickan. i Hu! tänkte Allan; hon börjar genast på det kapitlet. Innan jag besvarar er fråga, invände han, kunde jag kanske få veta, hvad som föranleder er att göra den. vAck! sennor, jag frågar så, emedan — emedan — (hon såg ned och rodnade, och såg upp och suckade) emedan jag älskar er, och kusin Rinaldo säger, att jag kan få gifta mig med er, om jag villp Hm — tänkte Allan; det här är just en vacker affär. Hvilket predikament jag befinner mig, uti! Åhy sade han högt, ni kan icke hafva lärt känna mig på så kort tid, och ni skulle icke kunna tycka om en kringströfvande främling ? vAck! utropade hon, i det hon behagfullt böjde knä och upplyfte sina händer mot himmeln, under det tårar perlade från hennes långa, mörka ögonhår. Han, hvars stämma ljuder i tbordön, vet att jag älskar er. Ni skall icke vandra längre. Om ni icke har något hem, så kan jag gifva er ett. Min fader lemnade mig i arf femtusen dollars, som äro insatta på banken i Rio. Gift er med mig, och vi skola bygga oss ett hus och köpa oss en gård, och lefva på vår lilla förmögenhet, och jag skall inrida edra hästar till kapplöpningen och lära er att jaga pantherdjur. pTack, sköna Victorina, tack för ert ädelmodiga anbud; men — O! ni har älskat en annan! Ni har älskat en annan Vid dessa crd rusade hon ut ur grottan, utan att akta på det nedstörtande regnet, fattade tag i sin häst, som stod vid flodens strand, hoppade upp i sadeln och försvann med blixtens hastighet bland träden. Allan gick fram, för att tlikännagifva Victorinas hastiga afresa för det öfriga sällskapet; men det var öfverflödigt — de hade sjulfva åsett heta händelsen från den höjd, der de befunno sig. Squiren tycktes icke vara det minsta misslynt öfver denna tilldragelse; han visade i detstället det största lugn; men sit betydelsefullt löje spelade kring