Aftonbladet – 17 mars 1847, sida 2

tycktes hågad att anfalla den. Slutligen framrusade en, som var djerfvare än de andra, sönderstötte vasen och flydde sedan hastigt undan. En svärm getingar betäckte nu, liksom ett moln, den stirrande folkhopen. Deras sting träffade grymt alla dem, som stodo närmast. Hela gatan blef hvit af viftande näsdukar, ty hvar och en sökte freda sitt ansigle från minst ett halft dussin af de belägrande. Efter detta löjliga intermezzo återvände Allan och hans följeslagare till kyrkan. Klockorna ringde. Midt i chorgången stod en stor altan med himmel öfver sig, från hvilken gardiner nedföllo, Innanföre var en bild ikroppsstorlek, som böjde sig under bördan af ett kors. Det hela stöddes af pelare, af hvilka den medlersta uppbars af en stor medelåldersman, klädd i skarlakansröd uniform, under det de andra buros af storväxta andelige män. När de höjde den tunga katafalken från dess piedestal och gingo ut ur kyrkan med den, brusade orgeln, församlingen uppstämde en psalm, och den militäriska truppen vid dörren spelade upp en högtidlig marsch. En mängd fackelbärare formerade en lång rad, genom hvilken processionen skred fram till kyrkan Misericordia. Der var solfvet botäckt med präktiga mattor, på hvilka n ofantlig mängd af fruntimmer i de grannate drägter sutto på moriskt sätt, och lemnade ndast sina platser, när processiönen gick förbi ör att nedsätta sin börda nära altaret. När le nedsatte den, tycktes munkarne sjunka unler den och lemnade hela bördan på cfficeren midten, som uppbar den som en Atlas; nen när han nedsatte den, blef hans hand