Aftonbladet – 16 mars 1847, sida 2

dyrkades af fruntimmerna och beundrades af männerna. Den unga flickan, som han räddat, var den yngsta i sällskapet och dessutom enda barnet till en rik Spanior, som i sin ungdom emigrerat till Nya Andalusien, der ban samlat en ansenlig förmögenhet. Hon var afgudad af sina föräldrar, och man kunde icke undra derpå. Hon var den vackraste flickan i staden, och hundratals menniskor i de närgränsande städerna hade hört talas om hennes skönhet, utan att någonsin hafva njutit den lyckan att sjelfva döma derom. Med brunt bår, mörka ögon och rosenläppar sväfvade hon fram i omedvetet behag, under det de rika lockarne dansade på hennes marmor-hals, och bennes gudalika hand strök det glänsande täckelset bort från en Panna, der man, liksom i en beryktad kompositörs mäösterstycke, kunde upptäcka hennes sjä!s djupa musik. Ack! Hvilket inre lif ver der ickel Hvilken skörd af sanning och känsla mognade icke derinom! Hvilka grupper af nya sinnesrörelser dväljdes icke i hennes jungfruliga bjerta! Huru liljehvit och ren var icke den tafla, på hvilken minnet ristat hennes sympatiers historia! Huru klarsynt, huru i fjerran skådande hennes fantasis öga! Huru helig, fastän drömlik, hennes varma trängtan! Men månne lugnet alltid andades sitt stilla behag öfver så älskliga gåfvor? Voro icke dessa söderns blomsterblad skakade af vindar, alilför skarpa för alt låta den Jjufva vällukten höjas mot himlen? Jo, Peria hade en lifs-olycka. Hennes själ var underkastad häriande orkaner. Inom hennes bröst rasade ett Etna, och det kunde stundom utbryta med vulkanisk fasa. Med ett ord, hon hade ett fruktansvärdt lynne, likväl v.r bennes raseri majestätiskt, och hennes vredes mörker likt det, som låter himlahvalfvet mulna. Den gamle Spanioren gaf en fest för att hedra sin dotters räddare, och det var en lika