Aftonbladet – 15 mars 1847, sida 2

— EE Ner dagar, under det han hvälfde dem i sitt sinne. liksom Virgilii hjeltar fordom gjorde med sin jemmer, och såsom nutidens män göra med sin i en bigtstol, när de uteslutend.blifvit ålagda arbete i trampqvarn. I en veckas tid hölls Allan inaesluten i sin eell, der hn aldrig såg ljuset, utom när dörren öppnades tvenne gånger om dagen i asigt att föra in ett stycke svart bröd och en tennkanna, fylld med vatten. En eftermiddag blef han, uten all man aftog hans kedjor, befalld att komma upp på däck. Sedan han med mycken möda klättrat uppför kajuttrappan (ty han hade blifvit utmattad af den usla födan, fångenskapen, och den fuktiga halmen, på hvilken han låg), svimmade han och föll omkull på däck. Kaptenen befallde en af sina män att hälla ett ämbar vatten över slafven och låta honom ligga tills han skulle komma sig af sig sjulf. Der låg nu den unge mannen, klädd som han var, när han först kom ombord, lastad med tunga kedjor och badande i det salta vattnet som hade blifvit öst öfver honom. Småningom återfick han sansningen, men hans uppvaknande liknade det ur en förskräcklig dröm. När han rörde sig slamrade hans fjettrar med afskyvärd musik. I en hast gaf kaptenen befallning om alt hissa storbrassen. Tjugu män rusade åstad tvärs öfver haldäcket. Allan låg i vägen. En f dem fattade en häfstång och slängde honom lermed på några alnars afstånd. Han uppgaf ett svagt rop af smärta, hvilket om det hördes ndast förnams af vindens andar. Sjömännen ippstämde sitt skrålande chor, och vår bjelte. åg sårad, feberglödande och sjuk nära relingen.