Aftonbladet – 15 mars 1847, sida 2

gärde han en förklaring af kaptenen angående orsaken till sitt gripande; oupphörligt bad han jatt få blifva lika behandlad som de öfrige sjömännen s:mt lofvade att arbeta lika troget på skeppet som de, hvilka betalades derför. Men hans vädjande voro fåfänga. Mer och mer oarbete ålades honom, äfven af de ringaste handtlangarne om bord, och ofta önskade han sig vara der de onda upphöra att plåga, och de trötta finna ro. En bland hans mångfaldiga skyldigheter var att bålla vakt, och fastän detta ganska menligt verkade på hans helsa, tycktes det honom mindre tungt än hans andra bördor, emedan han under natten vanligtvis var fri från sina förtryckare, Ofta, sedan de inkommit i den heta zonen, kunde han sitta på en af de trettiotvå pundigarne — af hvilka skeppet förde aderton — och m:d lågande beundran betrakta sydhimmelns nattliga prakt. Nya konstellationer uppstego på horizonten, under det stjernorna, med hvilka han sedan barndomen varit förtrogen, en efter annan småningom försvunno, i det de Lifligt påminde honom om det afstånd som låg mellan honom och Isabella, och om det ännu större afståndet som skilde honom från hans fädernesland. Skeppets stora konstellation och Magelhaens fosforiska moln, med de andra större grupperne af de spridda dimombhöljda stjernorna, som täflade med vintergatan i glans, fängslade bans fantasi under det hans blickar och hans själ irrade öfver himlahvalfvet. Sedan Allan i mer än fjorton dagar uthärdat en mycket svår behandling, inträffade en hän