Aftonbladet – 11 mars 1847, sida 3

segling på en vacker sjö, som inneslöts af grefvens lustgård. Den låg behagligt nedanför en liten kulle, som kallades Elli-strand, och dess stränder voro betäckta med fin hvit sand. På alla sidor rundtomkring böjde sig den yppigt växande grönskogen — melodiska strupar utandades sina olärda sånger — och vindarne sväfvade genom buskarne till sin lekplats vattnet. Det var icke en scen, som kan målas, emedan dess ovanliga regelbundenhet skulle anses onaturlig, och den obeslöjade konsten, som var synlig i dess omkrets, skulle kanske förorsaka en stel målning. Men det var en scen, som kan njutas. En liten strandbro af hvit marmor lopp ut i sjön, och vid dess yttersta ända låg den täcka slupen med sitt segel, lik fransen af ett sommarmoln, som sväfvar öfver den målade masten. Aktern var försedd med dynor såsom en förmakssoffa, och under sätena voro små låJor, som förvarade en oändlighet med förfriskningar. Slupen, som förde god barlast och blott ett enda segel, styrdes lätt under vanlig vind af en person. Den var fistad vid bron genom en kedja och ett hänglås, på det icke någon af dårarne, som händelsevis enscm skulle stiröfva alltför långt från slottet, skulle kunna göra några sjöexperimenter. Allan hade fullkomlig tillåtelse att segla med Leila och Isabella, så ofta de önskade det, och hjertligen njöto de af detta privilegium, ehuru, som följden utvisar, deras nöje icke var utan fara. Sjön kunde kanske hafva betäckt omkring sex plogland, och öfverallt var den djup. En afton seglade de öfver dess sköte under det vinden knappast andades. Allan blåste krigsmusik i sin cornopia (ett slags jägarhorn), på hvilket instrument han var mycket skicklig, Flickorna pratade och skrattade bredvid honom och afgåkvo ömsesidigt sina loford öfver mu iken. 4 en hast uppkom en stark kultje, som hy5ifde slupens reling till randen af vattnet