Aftonbladet – 11 mars 1847, sida 3

groft, var för honom den käraste rätt. Under det han sväljde densamma, tycktes hans förstånd förmörkas; den herrskande rörelsen (ifall metafysikerna vilja tillåta fåfängan att sålunda klassificeras) var så stark, att en misstanka om ironi aldrig korsade hans tankar. Vid det tillfälle, som anfördes i sista kapitlet, hade vinet väl något bidragit tillatt förslöa grannlagenhetens känsla; men ändå kunde ganska få af fenomenerna uppsättas på denna räkning. Allan hade, af blotta kärleken till skämt, hvilket ofta förde honom längre än en sednare eftertanka rättfärdigade, haft oändligt roligt På sin godhjertade värds bekostnad. Isabella di Calenghi blef nu mera punktlig i sina besök hos Leila di Ghika. Så ofta som vår hjelte kunde komma ifrån grefven, hos hvilken han var en stor favorit, kände han sg förbunden att följa de unga skönheterna på deras promenader, och de tycktes icke heller visa någon synnerlig gensträfvighet i att draga fördel af hans erbjudna tjenst. I följd deraf var det parasoller, som skulle hållas under dagens hetta, och shawlar, som skulle Påsältas under aftonens svalka. Hattar skulle knytas under marmorhvita hakor, och skoband kunde gå opp på fötter af nästan mikroskopisk litenhet. Så kunde damerna blifva trötta och måste stödjas, och hvilket stöd kunde vara mera passande än den vackra skottens arm? Der var stättor alt klifva öfver, der var kanaler, som. skulle passeras; hjelp var nödvändig. Hvad kunde Cupido rå för, att han i sådant fall afsköt sina fina pilar? Det var icke möjligt, att den lilla orostiftaren kunde motstå frestelsen, Än det ena ögonbl cket sväfvar han på en suck — och utsänder pilen! Än det andra dansar han på ett leende — hans koger är tömdt ! Trallalera! Hvad den Cupido är för en besynnerlig liten lösdrifvare! Ett bland de förtjusta tres favoritnöjen var