Aftonbladet – 9 mars 1847, sida 3

ordentliga fall, ochfullfsljde sin väg hemåt, under det en svart och tung förbannelse skälfide på hans oheliga läppar. Han var ungefär itvå mil från Monreål, då han, just som han skulle vända vid ett bråddjup, det infödingarne kalla den blodiga klippan; med afseende på en gammal tradition, som är förknippad dervid, häpnade vid en hvit skepnads stämma. Han igenkände: genast Scudaris Storm-ande. Hennes Jånga, fladdrande, sveplika klädning — hennes på dödsvis. omgjordade hufvud — hennes likbleka -ansigte, fullkomligt synligt i månskenet — och heanes magra arm, som hon utsträckte, när hon talade, gaf henne ett i sanning förskräckande utseende. Vålnaden stod rakt öfver hertigen i en befallande ställning. Ferdinando reste sig, slog öronen bakåt, sedan ställde han sig stilla, icke mindre darrande och rädd än sin herre. Den sista af din ätt! utropade anden. Din syldene gud har flytt från dig! Lågbjertade mördare! Djeflarne beskratta dig! Djupast sjuns ken i synd är du bland de odömda lefvande! Dina plågor hafva endast börjat ! 4 Skriande försvann anden. (Forts: följe ———