Aftonbladet – 9 mars 1847, sida 3

ångest öfver sitt fega brott, red han uppför stigen Och gick in i grottan. Allt stod såsom han lemnat. det. Vinbägarne och stopet. på stenbordet. De mögliga volymerna af gammal theologi på stenbokhyllan, der de blifvit uppsatta, för att fullkomna föreställningen om en eremits cell. Som han gick ut genom ingången med. spaden och hackan, hvilka gräft så mången mördad vandrares graf, hördes ett lågt morrande komma från det innersta mörkret. Hans hjerta slog som en-slaga på. ett loggolf, tröskande hans medvetande till dvala. Hans knän stötte mot hvarandra. Hans ögonlock höjdes så, all ögonstenarne kunde falla ur sina hål. Med förtvifläns åtbörd fattade han tag i spaden och stödde sig mot klippan. Ett nytt morrande och ett skall! Han påminde sig mi, att .det var San Giustos hund, som blifvit kedjad på sin sofplats. Tröstad af denna erinran, gick han ut till det ställe, der penningårna blifvit nedlagda, och band Ferdinandos tygel i en ring, som för detta ändamål var fästad i en stor sten. Han kastade ned haekan, tog spalen och började gräfva. Inom kort stötte han mot locket på urnan och sedan han ännu uppkastat några fulla spadar, lyftade han upp hen1e på marken. Förvånad öfver att finna henne så. lätt, tog han. hastigt af locket — och o! nammon!, Du: halfva verldens gula Jupiter! Tvad låg deri? :En stor svart katt och fem kattingar i en örns nästel 7 Att söka skildra hans förtviflan skulle varaj Ut försöka det, som intet dödligt väsen kunde! yckas uti, Han steg till häst, gnisslade med! änderna, såsom han brukade göra vid utom