Aftonbladet – 9 mars 1847, sida 2

— Je —-— — — — — sin fot på sin kullkastade motståndares kind och syftar med sitt dragna svärd mot hans bröst. Den sköna flickan kastar sig öfver sin far och anropar barmhertighet, i det hon fattar San Giustos arm. Låt honom låfvan, säger den mordiske älskaren till henne, utan att förändra ställning, låt honom låfva att gifva sitt samtycke till — till — till — Han är villrådig om ett uttryck. Hertigens tjenare, en kroppsstark man, som vid Isabellas rop skyndat till hennes rum tvärsöfver det långa galleriet, märker i ett ögonblick sakernas hotande ställning genom den intill stötande dörren, som blifvit lemnad öppen. Han inträder tyst, men hastigt, och den ursinnige markisen, som str med ryggen vänd mot dörren, märker honom icke. I det ögonbick, då segraren tvekar om rätta sättet alt uitrycka sin begäran, fattar han honom i håret och drager honom våldsamt ned på golfvet. Tungt faller han på den sårade skuldran. Blodet strömmar ur det öpfnade såret. Han svimmar. Den befriade hertigen springer upp) drager sitt svärd och är nära att sluta det verk, som hans tjenare börjat, genom att sänka det i sin känslolöse fiendes kropp, då Isabella ställer sig framför honom och utropar, i en ton som sväfvar mellan befallning och bön: Min fsr, du skallicke begå någöt mord i Den hämdgirige ädlingen — ack, hvad språket är förderfvadt af verlden! —står slagen inför sin dotter. . Utan att yttra ett ord, sticker han sitt svärd i slidan, gnisslar med tönderna och drager sig tillbaka, San Giusto, be