Aftonbladet – 9 mars 1847, sida 1

nej — nej — nej! de tänka icke , på den saken: De -hafvx räddat sina penningar och sina strupar, och de skola vara rätt glada att kunna uppnå staden så väl behållna. Nej — nej — nej — nej —.de hafva icke stannat för ait göra efterfrågningar. Men tänk om de skulle: hafva gjort .dety och bondfolket — men det är omöjligt. Jag, kastade bort pintsarskjortan, som betäckte min person, och den maskerade hjelmen, som. dolde mitt ansigte, och de ligga der ingen kan finna dem;, och dessutom, hvem skulle kunna bevisa, att de tillhöra mig? Mitt visir har varit min räddning. Desskulle icke kunna känna igen mig i detta rum. Hay ha, ha! Och jag är rik och San Giusto är död — död — död! Icke så afgjordt heller!s anmärker markisen lugnt, då han, efter att hafva hört sin medbrottslings sista ord, helt ogeneradt inträder i rummet. . Icke så afgjordt heller! Min tappraste hertig! Mn vänligaste hertig! Min trognaste medbjelpare!l Du tänkte att jag var död, gjorde du det icke? Ha, ha, ha! Torka bort dna tårar. Trösta dig, min käre syndabror — trösta dig! Din välgörare, San Giusto, som du sörjde, är icke död. Här står han framför dig! Du studsar. — din mun och dina ögon vidöppnas — du är blek. : Tala, min käre hertig, tala! Rör vid mig, om du itror att jag är en vålnad, och se :om jag förvandlas till luft! Ha, ha, ha! huru förtretligt, alt somliga menniskor hänga så fast vid lifvet! Vännen, med hvilken du skulle stå eller falla, som eden lydde, är framför. dig., Du harångrat, att du icke fåktade och föll med honom och beledsagade hans kära