Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 3

mm l— -:L NN Första munken: Ni har rätt; Jåt oss vara tysta. (En lång paus). Sakta! Sakta! Nu äro vi i hålan! Äro vi icke? Allan (spänner sin pistol, aftäcker lyktan och stiger ur korgen). Ja, nu äro vi i hålan, vördige fader: Åkta er, så att ni icke snafvar på det blodtörstiga vidundrets kropp. Se, der är det! Förstå munken: Pater noster qui es in coelis! Chi vide mei cdse simile! (Fader vår som är i himlen! Hvem såg någonsin något dylikt.) Hu! Hvilken faslig lukt! Ack! Kedjor och död! Kedjor och död! Och det under vårt heliga hus! — Kanske barn af vår mor kyrkan! Och sådant blef deras öde — ett öde för bårdt för kättare: T.F hvilken förnedring kan icke menniskönaturen komirha? Sighor, äro vi ensamma? Hör hit! Bröder! Kommen! Äro vi ensamma, signor? Aro vi ensamma ? Allan: Jag vet icke, fader; men vi äro beväpnade, och våra bröder komma.n Första munken: Ja, de äro här nu., Andra munken: Fasligt! Fasligt! Hu! Håren resa sigl) Tredje munken: Bröder! Bröder! O! Jag dör af den graflika lukten. (Hostar och nyser. Första munken: Stanna, broder, vi kunna icke mista dig. (Qvarhåller honom.) Vi äro fån Allan: Ack! Vördadå fäder! S:! Sel De tre munkarne sträckte. ut sina händer. Två af dem skreko; den tredje gjorde det icke. Allan skyndade tvärs öfver golfvet med ädel tapperhet, fattade tag. i. en brinnande lunta, som ledde till en krutmin2;--Han gömmer den i sin barm; bör munkarne följa sig, spränger