Aftonbladet – 6 mars 1847, sida 2

V. KAPITLET. För denne mans broder till Honom. Somliga bland dem, som voro der, hade i sin bedröfvelse utvecklat en ursinnig kraft och tätt omgjordat sig med förtviflans bårdhet, liksom krigsmän binda på sig sköldar före striden; men Pannan och kinden tycktes tala om en plågande rustning. Öch der voro andra, från hvilka förnuftet flyktat; de logo. — O! Skygga löje, der menniskans höga själ har flytt! Hvadan sofver hon under tiden?p Mrs. Hemans. När Allan några timmar hade varit instängd i sin profetkammare, förvånades han öfver att finna sig långsamt sjunka nedåt genom den ihåliga pelaren, liksom en bergsman i en kolgrufvas trånga schakt, Han sträckte ut sina händer i mörkret; men intet annat mötte hans trefvande fingrar, än de jemna sidorna af en underjordisk gång. När han hade sjunkit vid pass etthundra fot, kände han sig återigen på fast grund och hörde tydliga ljud af röster under sina fötter. Låt: oss mörda honom med ens, sade en srof röst på Pöbelaktig sicilianska. Nej, nej! svarade en annan på god italienska; dessa kedjor skola fjettra honom, och hunsern skall fullborda det verk, som är för ringa ör våra stiletter!) Med denna tröstande försäkran började Allan tt åter sjunka, och snart fann han sig på golfet i ett rymligt fängelse. En dunkel lampa, om hängde ned från taket, glimmade med ett ystert sken. Alldeles midt emot honom. stod n man, fruktansvärdt mager och fjettrad i ke