Aftonbladet – 5 mars 1847, sida 3

En väns afskedssuck vid enkefru Bellmans graf. (Utdelad i sällskapet Par Bricoll.) Hon sofver, Sångarns brud, hans som i skaldeyran På jorden lefde blott för henne och för lyran, Hon sänks i grafven ner. Den rike Sångarns vän, den väna älskarinnan, Hans sköna lifstidsros , den vördnadsvärda qvinnan Bär inga sorger mer. Hon bar dem utan knot, så lugnt, så undergifvet, Den gåfva sist hon fick, var dödens skänk åt lifvet; Hon gladde sig dervid. Förtrolig, som hon var, med glädjen och med nöden, Hon lekte, som ett barn, med sina mulna öden Och somnade i frid. Mig tycks jag ser ännu, på aftonlägret bäddad, Den gamlas sköna bild, ur tidens härjning räddad, Med blicken ljus och klar; Vid sängen satt jag der och lyftadt blef mitt sinne: Det var ctt herrligt, stort, det var ett vördadt minne; Det Bellmans maka var. Sof godt, Du goda, sof! derofyanfrån kom friden, Du tog din kraft deraf och segrade på tiden, Tills afskedstimman slog. Farväl! ett kort farväl! snart lifvets sol går neder, Som Du få somna in jag längtar och jag beder. Farväl! vi träffas nog!