Aftonbladet – 4 mars 1847, sida 3

Rättvisan fordrar i anledning häraf att villigt Terkänna, det redaktionen förhastat sig i uttrycket, då den påstått den ofvannämnde riddarhusledamoten hafva förblandat parceller med antalet af jordegendomar på olika innehafvares händer. Men då detta medgifves, hindrar det likväl ieke, att omdömet om samme ledamots misstag i det kela qvarstår. Först och främst finner man nemligen, att hela den bedröfliga slutsats i afseende på egendoms-fördelningen, som velat dragas från det omnämnda ofantliga antalet parceller, i sjelfva verket bortfaller när det upplyses, att dessa parceller endast beteckna jordens uppmätning, och att de 423 millionerna ägas af 44 millioner invånare, således 11 !V, tunnland på person. Vidare förekommer, att Qvarterly Review och Morning Chronicle beräknat entalet jordegare icke till 44, utan till 5 millioner, och H. Exc. sjelf har i en not upplyst, att enligt grefve dArgoults arbete är antalet egare ej mera än 4,200,000; men hvarvid H. Exc. anmärker, att dArgoult synes hafva räknat familjer, ej individer. Hvar och en vet imedlertid, att man alltid räknar jordegendomars fördelning efter sjelfva egarnes antal, ej efter de personers, som lefva och bo på desamma. Vill man räkna annorlunda, så skulle ju äfven d? största egendomar i Sverige förvandlas till små lotter, om man räknde huru många personer, som lefva och arbeta på dem. Det kan ju finnas elt stort säteri med tusen arbetare, och efter beräkningen af alla individerna med qvinnor och barn, skulle då ej stor bit falla på hvarje. Månne icke redan d tta fel i räkningssättet innefattar ett stort misstag, hvars resultat blir, alt få skyllra med ett helt annat facit af Fördelningen, än det verkliga? Ty om 423 millioner tunnland fördelas på 4,200,000 egare, så ger ju detta, det rä ta beräknngssättet, ett medeltal af mer än 30 tunnland på hvarje jordegare, och det är väl, i e:t odladt land, ett så fördelaktigt förhållande, ati det bevisar snarare motsatsen af det bedröfliga tillstånd, som H. Exc.-velat framställa. I afseende på olögenheterna af den öfverklagade parcelleringen återstår då endast, att de, såsom H. Exc. yttrat, skulle vara alltför mycket öfver böfvan spridda på olika ställen, fastän flere tillhöra samma jordegare. Men att detta icke eger rum på lingt när till den grad, som H. Exc. tycks förmoda, bevisar sig bäst gencm de utomordentligt talrika egendomsbyten och köp, som ega rum i Frankrike, hvilka förf. i Morning Cbronicle kallar reunions och hvilka just hafva till ett hufvudföremål, att sammanbringa spridda jordlotter; således ungefär detsamma, som enskiftena hos oss uträtta. Det anmärkta är likväl icke det enda origtiga, som enligt vår tanka förekommer i det citerade anförandet. Att plogen nära nog försvunnit frin Frankrikes jord, och att spaden der nu allena finnes,, innefattar en så grof öfverdrift, att det är svårt att kunna härleda den rån annat än obekantskap med förhållanderna, då det aldrig kan falla oss in att sätta i fråga, det misstaget skulle begåt s emot bättre vetande. Likaså med uppgiften, att ängen försvunnit, alt i följd deraf nästan all boskapsoch hästafvel försvunnit, Det är lätt att bevisa med statistiska uppgif er, att Frankrike icke ens importerar så mycken boskap, som konsumeras i hufvudstaden Paris ensam, och enahanda är äfven förhållandet med hästar. Att åkern alltmera förlorar sin bördighet,, ör ett annat icke mindre misstag, hvilket måtte vederläggas af de flere gånger citerade officiella berättelserna, att Frankrike nu producerar långt mera säd, äfven i proportion till befolkningen, än för 50 år seden, samt att priset på hvetebröd der är billigare än, vi vilje ej säga i England, ocktadt dess stora jordegendomar, utan äfven i Stockholm efter bagaretaxan. Undantag af ett sådant missvextår, som det närvarande, då äfven Tysklands sädespriser lida brist, kunna naturligtvis ej komma i beräkning. Att folket lefver uslare nu, än före revolutionen,, är ännu elt påstående, hvars Origtighet reden blir klar af den nyss citerade omständighveten, att ett större qvantum födoämne nu konsumeras af hvarje individ i medeltal, än för femtio år seden, innan lagen om egendomsfördelningen begynte. Att en eller annan teg kan vara uton.ordentligt liten eller smal, bevisar allsintet, då egaren af denna teg kan hafva den till understöd för sin arbetsförtjenst, och att hafva litet måtte i allt fall vara bättre, än att hafva intet. Hvarenda af de citerade punkterna innehåller således högst väsendtliga misstag; och då den förutnämnde riddarhusledamoten begagnat samtliga dessa misstag såsom premisser, för att derifrån komma till den slutledning han åsvf