Aftonbladet – 3 mars 1847, sida 3

i-Jo EL MOT 055, SKOIa Iramacies Icsa Sig SdSoll ttde argaste motståndare mot våra billigaste foreldringar. Hvad vore ock vunnet, änskönt vi I hvilket är mycket otroligt, skulle lyckas afstl tvinga dem några tunnor spanmål till husröte: ersättning eller för annat ändamål, så linge de! I cgenliga onda, som oss förtrycker, som nedslå go vårt mod, förlamar vår arbetskraft och betage: el0ss sjelfva hoppet om en bättre framtid, ännt y Gvarstår och verkar? Detta onda är icke paes storernas större löner — de göra oss innigen mehn, utan snarare fromma — utan de II mot allt begrepp om rättvisa och billighet el stridande, befordrings-lagar, som, på vår bei kostnad, i så hög grad gynna skolans tjenI; a. st stemän och fängelsernas predikanter. Dessa langar, ehuru fotade på en orättvis grund, kunde åhafva något skenbart skäl för sig, så länge skoldl männens och fingpresternas löner voro ytterst knappa; men nu, då staten förbättrat dessa i så märklig mån, så försvinner till och med -Isjelfva skenet. Huru dessa lagar, hos en ädel -Joch upplyst nation, kunnat bibehålla sin krafi a l långt öfver ett helt sekel, är förvånande och e oförklarligt, då redan för några och femtio år i I tillbaka rättsbegreppen voro så renade, alt, i rjalimänt tryck, uppmärksamheten kunde fästas I på deras (lagarnes) orättvisa mot det lägre preIsterskapet och deras menliga inverkan på stån.Idet i allmänhet. Det var den lärde och akttade biskop Wallqvist, som redan då höjde sin -Istämma till vår förmån. I sin Handbok öfver -Ececles, Befordringsmål, 7 mom. a) yttrar han sig i denna sak: När dubbla tjänstår infördes, Iförsvann dessas (Capellanernes) halfva rätt mot jalla, som dylika njuta. Det är: sant at ScholzeILärare icke. böra uppebållas länge i underyis-; nings-sysslerna, om de samme skola bestridas -Jmed framgång; men det är ock visst, at Guds I Församling blir ju längre, desto svagare beItjänt, om alle andre få en förhoppning om TI bättre Syslor, men Capellanerne ingen. Det vill fieke vara möjligt at under sådan belägenhet uppehålla deras hug till förkofran i studier och nit i Embetet. : Präste-Ståndets cgna värde och anseende skall falla, om -desse.dess Ledamöters löde stadgas at vara utan väntan på någon förI monlighet. Någre män af lysande lycka, om Idee ock vore af de mäst lysande egenskaper, Tkunna aldrig inför allmänheten försona en hel flocks nedslagenhet af fattigdom, och den obilligheten at altid sättas efter alla andra. Ätminstone är jag af den öfvertygelse, at då först IStåndet vinner en allmän värdighet inom sig sjelft. och inför andra, när ingen skicklig man: behöfver. undfly tillfället at emottaga en Capel lans-Tjenst, och ifrån den en lika viss rätt blir erkänd at befordras till et Pastorat, som ifrån något annat Embetsställe. Dessa befordrings-lagar, ehuru nu modifierade, äro den kräfta, som oss förtär och som bör bortskäras från kyrkans lekamen, om det ock förorsakade vissa lemmar än större sveda. Förenom derföre våra nitiska bemödanden till dess utrotande i grund. Lemnom våra förmäns löner oantastade, men bedjom dem om ett kraftfulit bistånd till återvinning af den rättvisa, af hvilken vi så länge varit i mistning. Våra löner äro små, ja, på många ställen alldeles otillräckliga till en anständig bergning, men wi skole hushålla, vi skole svälta med hustrur och barn, nöjde och stillatigande, utan att tigga-om några smulor från våra pastorers rikare bord, så framt hoppet om befordran. oss återgifves medelst den förhöjda årsberäkningens borttagande. Men; siger man, huru skall det gå med skolmännen, om de förlora : sin förhöjda årsberäkning? --Skola de gråna och multna i skoldammet? — Nej, behöfves icke. Tio å toli år kunna deväl uthärda i skolan, hvarefter: de, med tillägg af sina trenne år för magistergraden, efter all: sannolik beräkning, erhålla förslag till bergliga lägenheter inom församlingarna. Skulle de ock ett eller annat år nödgas tjenstgöra som komministrar, så är förlossningen helt nära för handen, och de vinna, till stor :båtnad för Guds församling, den förmån, att-de vid skeende befordran tillpastorer icke äro, såsom nu mestadels är händelsen, hardt nära idioter, åtminstone in praxi, i det vigtiga och ansvariga kall, de med ens iklädas. Dessa lyckans gunstlingar kunna ock då få tid på sig att lära känna de nya får, hvilkas vård de skola emottaga, och. derigenom befrias från många fördomar och misstag, så att det högst sällan kan inträffa, hvarpå nu inom vårt stift gifvas bedröfligå-exemp-l, atl past rer, omedelbarligen komna ifrån tjen-t3 ring mom skolan eller fängelset, bjuda till att behandla en stilla, böjlig och välsignad allmoge, äldre och yngre utan åtskilnad;såsom primagossar eller korrektionister. — Efter förhöjda årsberäkningens totala försvinnande bliva utan tvifvel befordringarne inom kyrkan påskyndade och fortgående i jemn ordning: för hvar och en, då ingen kan på genvägar taga försprång för en annan; hvaraf följden naturligtvis blir, att en man med t. ex. 13 tjenstår erhåller förslag till ctt pastorat, hvartill nu erfordras 235 år och derutöfver. Och dessutom hafva dessa skolmän, som ega så ypperligt tillfälle att förkofra sig i lärdom, vägen för sig öppen, alt ej nämna de regala; till alla pastorater inom A:sta klassen sämt: till rektorsoch lektors-beställningarne, hvilka icke heller iro att förkasta. Får vara! — Men huru i allP