Aftonbladet – 3 mars 1847, sida 2

MmAzZDd 1—858—b.,b,t—.— ummHm——smwmmstrmrMSrnrmmnM sin, skildrade all sin utstådda sorg och smärta, till dess klara tårar summo i flickans sköna ögon, och hon sedan genom dessa tårar, leende såsom en ljus Aprilmorgon, föll om hans hals och försäkrade, att ingenting i verlden mera skulle åtskilja dem. : . Hvarje minsta tilldragelse, som timat sedan de genom den gamle Taylors intriger blifvit åtskilde, omtalades; Celestine skildrade sin smärta, då hon i NewOrleans visste den älskade sjuk och icke kunde skynda till hans vård, då hon till och med miste lemna staden, för att kanhända algrig återse honom, och huru hon i fruktan och hopp skrifvit brefvet till honom, som beklagligen för sent kommit honom till handa, men hvilket dock var det, som verkat de älskades återförening och tillika räddat Celestines lif. Hon beskref, huru den unge, förhatlige Taylor plågat henne och huru hon hotat att ingå i de Barmhertiga Systrarnas i St. Louis kloster, hvilket isynnerhet lärer förmått den gamle att lemna St. Louis, och efter all anledning, för att sluta af tillredelserna, ämnade åter inskeppa sig till Mexico. Men döden hade nu gjort slut på hans vidare förföljelser och förenat de hjertan, som i alla lifvets öden och stormar förblifvit oföränderligt trogna. Dalton upplefde icke mindre saliga stunder med sin älskade, i känslan af den säkerhet han åter vunnit, och väl sällan eller aldrig omslöt Oceanies kajuta fyra lyckligare menniskor. Icke så romantisk, men dock icke mindre hjertlig, var lyckan och glädjen hos den arme tyskens familj och med icke mindre uppmärksamhet, än Gray från Celestines läppar upphämtade hvarje ord, lyssnade tyskens maka till beskrifningen af hans nöd och ångest, då han var ensam ochöfvergifven i den främmande staden. Nu har jag er alla åter cch ingenting skall mera skilja oss, slöt den lycklige mannen sin