Aftonbladet – 2 mars 1847, sida 2

på stranden, ville han gå upp på ångbåten för utt torka sig — han hade inga andra kläder in dem han bar — men styrmannen ville drifva honom tillbaka och befallte honom att först bära ved, — han hade sedan tid nog att torka sig: ,Damn it, slutade han sin hjertlösa tillsägelse, hvem bad er varx en sådan narr och falla i vattnet? Der är veden, — fort och be damned to youl Karlen, genom händelsen icke just försatt i bästa lynne och uppbragt af den hårda tillsägelsen, ryckte en knif, som hvarje arbetare bär på sig, ur slidan och svor en dyr ed att stöta den i bröstet på styrmannen, om denne ville tvinga honom att arbeta i de våta kläderna. Kaptenen lade sig dock äfven här emellan och tillät icke, att den genom det våta badet och fallet redan utmattade skulle i detta tillstånd tvingas till arbete. Efter intagen ved ljöd åter det efterlängtade ropet: alla man ombord! — Landgången blef indragen, och åter styrde Oceanie uppför strömmen. Omkring kl. 44 landade man i Napoleon vid mynningen af Arkansas, dels för att sätta passagerare i land, dels för att intaga flera, som ankommit utför denna ström. Emot middagen fjerde dagen såg kaptenen och mr Gray, som stodo jemte styrmannen på Hurican-däck, just då de hvita husen i Helena vid Arkansas blefvo synliga, två ångbåtar komma utför strömmen, som synbart täflade i snabbgående. Begge lade i land vid samma tid i Helena, den ena för alt landsätta passagerare, den andra för att urlasta några skeppund bly.