Aftonbladet – 2 mars 1847, sida 2

nen mannen, som med kallt blod lät ett hjelpöst väsende drunkna jemte sig, utan att utträcka en räddande hand, dref ännu en kort tund omkring på strömmen för alt uppfiska andra föremål af värde, och rodde sedan långsamt och, som det tycktes, helt förnöjd med sig sjelf, till stranden för att bringa sitt rof i säkerhet. Denna gång skulle likväl den hjertlösa bofven ej ostraffad utöfva sin skändliga handling. Från Oceanie hade kapitenen och flere passagerare åsett allt, och, med af yrede darrande stämma, befallte kapten Wilkens att landa. I samma ögonblick, då banditen steg ur sin canoe, var kapten Wilkens i land, med flera af sitt folk, som grepo denne, för att öfverlemna honom i rältvisans händer. Ibland alla städer vid Missisippi stod Helena i sämsta rop, och rof och mord förekommo ej sällan der; men likväl var nu bättre delen af befolkningen uppbragt öfver ogerningen, som man ifrån land förmärkte och den skändlige, som med raseri satte sig till motvärn, blef bunden, för att öfverlemnas till sheriffen. Men folket satte sig häremot. — Häng honom, häng honom!, skrek hopen, ett rep är för godt för skurken, gören en snara-af videqvister och hängen honom i närmaste trädl! ,Hå!ll ropade en ansedd borgare, i det att han tillbakaträngde de närmast stående, låtom oss företaga omröstning, för att utröna hvem som är för, eller emot det ögonblickliga straffet. Ja, ja, låtom oss rösta, skrek hopen. Godt, svar:de mannen, den som röstar för alt mördaren, — ty annorlunda än som mör