Aftonbladet – 2 mars 1847, sida 2

företag i denna väg, som under säsongen erbjudits musikvännen. Lägger man dertill den odelade uppmärksamhet, den lifliga sympati, som auditoriet härvid ådagalade, så synes ett betydligt steg vara taget till skingrande af den hos många artister rådande fördomen, att den stora allmänheten icke förmår fatta andra konstprodukter än de mest ytliga och hvardagliga — en fördom, -som redan vederlägges af den popularitet, som alla klassiska skalder åtnjuta hos sina nationer. Bland de för tillfället valda nummer fästade isynnerhet tvenne större ensembler ett allmänt intresse. Den ena, Beethovens stora duett för piano och violin (A-moll) är säkerligen en bland de på en gång djerfvaste och skönaste fantasibilder, hvarmed den mest romantiska af alla tonsättare begåfvat verlden. Denna pjes har åtskilliga gånger förut varit gifven här, men så -långt vi kunna minnas, ännu aldrig med så mycken eld och energi, ett så säkert beherrskande af de äfven för virtuosen betydande tekniska svårigheterna, såsom nu skedde genom hrr van Boom och Gulomy. Afven i afseende på den svåra ensemblen fann man endast anledning till beundran, och vid det hela veta vi intet annat att anmärka, än det uti båda första satserna nog hastiga tempot. — Den andra af ofvannämnde nummer var den i en annan väg ej mindre herrliga och upplyftande violingvartetten af Mozart (D-dur) som gafs af hrr Gulomy, Elvers, Schwarz och Sack på ett i det hela likaledes förträffligt sätt. Man skulle endast kunna anmärka den mindre riktiga uppfattningen af vissa här förekommande manerer; sanningsenligt bör dock hr Sack undantagas från denna erinran. Att de serskilda satserna i dessa verk gåfvos fullständigt och i oafbruten följd bör äfven nämnas med loford. — Dessutom förekommo 9:ne soli, bland hvilka B. Rombergs variationer öfver ryska folkmelodier utfördes af hr Sack med lika mycken precision, som rent musikaliskt uttryck; också utmärker sig kompositionen genom det solida, intressanta arbete, som man väntar af B. Romberg. — Hr van Booms solonummer, som slutade soiren, var Thalbergs Oberon-fantasi. Det andefattiga, enformiga maner, som denna tonsättare hyllar, är redan för mycket utnött, för att med någon synnerlig fördel kunna produceras i konsertsalarne, hvarföre cj skäl synes för handen att störa honom på sin vandring till glömskans flod. t närvarande pjes har förf. imedlertid egnat något mera omtanka och sorgfällighet än eljest, dock har han i afseende på det formella anordnandet vidhållit sin gamla slentrian, och det erfordras verkligen hr van Booms i hvarje hänseende mästerliga behandling för att gifva stycket något slags intresse. I sångväg hörde man 2:ne solfeggioartade nummer af Clapisson och Dannström. Då dessa pjeser utfördes af en musikälskarinna, anse vi ej tillbörligt att underkasta hennes prestation någon pröfning, och nämna endast att hennes sång tycktes vinna mycket bifall hos det talrika auditoriet.) —U—