Aftonbladet – 1 mars 1847, sida 2

till hvar och en, skrek hon oupphörligt: Blow me ip blow me upl (blås upp mig, blås upp mig. Men mrs. — hur heter ni? frågade Simmons. Blow me up! blow me up! skrek den till döds förskräckta frun. Gray,, ropade Simmons, nedsjunkande på en stol, under det att af återhållet skratt tårar strömmade öfver hans kinder — Gray, det är mitt sista — jag förmår ej mer — den tjocka — den tjocka — vill bli ännu mer uppblåst. Hon menar the life preserver, svarade denne, som sjelf icke kunde afhålla sig ifrån att instämma i löjet. Hon vill bli ännu mer uppblåst, ehuru förut en riktig blåsbälg — skrek Simmons, hvilken en skrattktamp hotade att qvälva och som med rödt, uppsvällt ansigte låg stödd öfver stolkarmen. Gray började verkligen att frukta för paroxysmen, så konvulsiviska voro hans ansigtsdrag, så lasaktiga hans ögon, och då han ändtligen åter hemtat sig, uppstått och dragit djupt efter andan, men ånyo kastade blicken på den korpulenta frun, på hvars panna stora perlor af ångestsvett lyste, skulle han öfverväldigats af ett nytt anfall, om icke Gray hastigt fattat honom under armen och fört honom ut igenom dörren. Den tjocka är skuld till, omfjag nu dör, ropade han, då han, torkande pannan, begaf sig till boiler-däck, ty jag känner, att något inre blodkärl söndersprängts., Kaptenen hade nu äfven skyndat ner i kajutan, och ehuru han ej kunde undgå att le öfver den förvirring, som der öfverallt mötte hans blickar, lugnade han dock snart de förskräckta passagerarne, i det ban försäkrade att icke ringaste fara -vore förhanden. Men, mon dieu, hvad gör ni med min lise preservers — ropade den lille fransosen, då han fonn besagde artikel, hvilken han med dödsån