Aftonbladet – 27 februari 1847, sida 2

(Sigill.) Ol. Im. Fåhreus. — (Införes på begäran.) Om ett möjligt förbud mot sädesutförsel och fortsatt bränvinsbränning. Då ett rykte börjat sprida sig om Regeringens möjliga afsigt att vilja förbjuda spanmåls-utförseln från Sverige, anser man sig böra väcka uppmärksamheten på följande, förut nog kända förhållanden. Med anledning af de höga utländska priserna och tryggheten vid den fixa tull och fria utförsel, som författningarne bestämma, hafva priserna i Sverige, med beräkning på obehindrad export, äfven tagit en högre riktning och flera betydliga partier till höga priser inom landet blifvit uppköpta, hvaraf större delen redan är bortslutad till utlandet. Skulle nu (hvilket dock icke är tänkbart, så vida det eger grund, att Konungen frånsagt sig all rätt att till nästa riksdag hvarken höja eller förminska inkommande tullen, eller lägga något slags hinder för sädesutförseln) spanmålsutförseln plötsligt blifva förbjuden, så är lätt att inse de stora vådor och ruinerande förluster, som deraf skulle blifva en oundviklig följd för flera tusende familjer. Blotta förbudet skulle väcka en sådan sensation, att alla konsumenter skulle draga sig tillbaka och dagligen fallande priser blifva följden deraf, helst många ej förmå qvarhålla de redan uppköpta dyra lagren och andra ej våga riskera fördröjandet. Det länge efterlängtade förhållandet att kunna afsätta de öfverflödiga inhemska sädestillgångarne till utlandet skulle, genom åt-rkallandet af de gjorda slutningarne, för alltid tillintetgöra alla dylika för landet hoppgifvande transactioner med utländningen, som ej vidare skall inlåta sig med svenska affärsmän i denna branche, och då kändt är, huru inhemska sädesproduktionen, i goda år, vida öfverstiger landets egna behof, skall en så hämmad utförsel komma att menligt inverka på de högt beskattade och i allmänhet skuldsatta sädesproducenternas bebestånd, då de, äfven till djupt nedtryckta priser ej ens kunna finna afnämare. Om det anses med liknöjdhet att de större spekulanterna förlora betydligt och de mindre förmögne nu blifva ruinerade, så är det icke väl betänkt, ty hvilka skola väl sedermera hvarken kunna eller vilja inlåta sig i denna slags handel och befordra en lämplig afsättning för den då betryckte producenten, hvilken då i sin tur äfven kom att gå förluster och ruin till, mötes. Med tacksamhet erkänna vi hvarje Regeringens nådiga och visa omtanka för landets och folkets väl; men noga torde dervid böra betraktas hvad vinsten kan blifva af att ögonblickligt få ett sår botadt, då derigenom mångfaldigare svårare upprifvas, hvilka med all konst och omtanka ej kunna läkas. Medgifvas måste det, att faran af en för sträng utförsel kan väcka betänkligheter, men hvarföre återhålla konsumenterna sig då, att icke, i förhållande till tid och utsigter, förse sig med sina behof innan priserna blifva för höga och befarade tillgångar komma att saknas, helst både de flitiga exporterna, de fyllda magasinerna och den stränga bränvinsbränningen (mest af säd) visa att tillgång ej saknats. Det är visserligen lofligt, att konsumenter spekulera på så låga sädespriser som möjligt, men lika lofligt är det ock, att producenter cch deras afnämare begagna sig af den tillbjudna konjunkturen, hvilken af sig sjelf lätteligen och utan några tillfälliga och för landet vådliga åtgärder kan tillintetgöras, och så äfven nu hotas genom de i utlandet redan nedgående priserna, en vanlig följd, då uppjagade priser på någon viss ort framlocka tillstötande partier från alla möjliga båll. De i landsorterna betalda höga priserna förbjuda snart utförseln af sig sjelf af andra partier, än dem. som redan äro bortslutade; och fastän nöden på vissa håll beskrifves stor, har man dock haft bevis på, att en sådan klagan kan vara ogrundad, såsom sistlidet år var fallet inom vårt eget land, då man på vissa båll beskärmade sig öfver svår hungersnöd och död, hvarigenom spekulationsandan väcktes på höga priser i landsorterna; men likväl befunnes öfverskotten så betydliga, att spekulanterna fingo vidkännas stora förluster, hvilka skulle blifvit ännu svårare, om ej en betydlig export då obehindradt fått ega rum. Vi minnas tiden, då rågen i Stockholm betaltes med 22 å 23 rdr och kornet med 47 å 48 rdr, utan att sådant då väckte hvarken någon synnerlig jemmer eller utomordentliga åtgärder; hvarföre kunna då konsumenterna icke nu förse eller hafva försedt sig med sina behof, då Stockholms-priserna ej varit öfver 46 å 48 rdr för råg och 44 å 45 rdr för korn och ännu lägre på många andra orter? Den drygt beskattade landtmannen måtte väl äfven någon gång få profitera af högre priser, i synmo NINE BASAR TSAR RR