Aftonbladet – 27 februari 1847, sida 2

—— vid ångfartygets sida, der femtio händer utsträcktes för att draga de två unga om bord. Sätt i gång! ljöd kapitenens rop, och i ögonblicket lemnade kolossen de begge små båtarne efter sig, den ene drifvande tom på vattnet. Stop that boat! ropade den gamle mannen, som åter rest sig upp, nästan vanmäktig af vrede och inre raseri, håll, håll! — God damn you! — hålll, Hans svordomar förklingade i fjerran, ty nu fullföljde Oceanie med full fart sin bana, under det att den gamle såsom en tiger med piskan föll öfver de olycklige negrerna, för att på dem afkyla sitt raseri. Nästan burna På händerna, uppnådde det unga paret kajutan, der fruntimmerna genast bemäktigade sig den unga flickan, trängde sig omkring henne, gratuleråde och välkomnade henne, såsom hade hon varit en bekant från ungdomen. Mr. Gray tog den unge mannen med sig till sin egen koj och gaf honom äf sitt linne, emedan han var så upphettad, att stora, tunga droppar fortfarande föllo ifrån hans panna och tinningar. — Simmons ankom med ett väldigt glas brandy och socker, och gaf sig ingen roO, förrän han druckit, oaktadt alla hans försäkringar att han aldrig förtärer spirituösa drycker. Damn it!, utropade den förre, vill ni mörda er sjelf? Våt som en kalt, och vill ej förtära brandy! Gray, har ni väl i all er lifstid hört sådant? — har rott och uppfört sig som en bra karl — och vill ej förtära brandy! Nej, icke så fortfor han, fattande ynglingen i armen, då denne leende utdrack blott halfva slaset och ville nedsätta det halftömda; nej, drick ut, så det skall värma, och nu beger jag mig äfven till den unga damen, för att kurera henne för skräck och ångest,; och återvändande! med det tömda glaset till skänken, lät han fylla: let och lemnade Gray och den unge mannen , ör alt verkställa sin välgörande afsigt. I rr