Aftonbladet – 25 februari 1847, sida 2

REVY AF TIDNINGARNA. Under det ingenting nytt de sednare dagarna försports ifrån representationskommitteen, hafva ett par nya uppslag passerat inom pressen, hvilka icke lära undgå att väcka ett visst uppseende. I går afton, då Postoch Inrikestidningen utkom, visade det sig nemligen till alla dess läsares förvåning, att redaktionen å er blifvit befriad ifrån det mycket omtalta munlåset, för att lemna densamma tillfälle till en ledande artikel, med titel: Om öfre kammarens beskattningsrätt. Artikeln är ännu icke slutad, men man ser af den införda första afdelningen, att den går ut på att försvara det luminösa förslaget, att vid olika meningar mellan representationens kamrar låta resultatet afgöras genom ett utskott, till lika antal frin hvardera — ett förslag, hvilket man måste anse vara nog för alt göra det hela till en omöjlighet; dels derföre, att representanterne derigenom skulle aflemna åt ett mindre antal inom sig just den vigtigaste af de attributioner och uppdrag de fått ifrån folket, nemligen att votera i sista instansen; dels också, att projektets tydliga tendens är att gifva den öfre kammaren en större makt än åt den nedre, enär den förra, som är mindre till antalet och till en del komme att bestå af ledamöter, utnämnde sf regeringen, likväl skulle tillsätta lika många ledamöter i nämnden, som den talrikare nedre kammaren. Till: försvar för denna sats, har Postoch Inrikes-tidningen nu framdragit exemplet af båda kamrarnas beslutanderätt i England, i Belgien, ja till och med i Sachsen, hvars representution i sanning vore ett vackert föredöme för Sverige; hvaremot naturligtvis aldrig ett ord nämnes om förhållandet hos brödrafolket, hvars författning är de konservatives förskräckelse. Vi vilje härvid blott anmärka, det Posttidningen glömmer, att i England; tillfölje of en vedertag: n sed, Öfverhus et aldrig ändrar Underhusets beslut i budgetfrågor ; — jal i sjelfva throntalet adresserar sig Regeringen rörande dessa frågor endast till Underhuset. Men det finnes många sådana seder i England, hvilka ej finna tillämplighet här, sisom till exempel att en ny minister derstädes byter om till och med sjelfva hofuppvaktningen hos de regerande personerna, utan att likväl royauteen derigenom anses det minsta för nära trädd. Jemförelserna passa således både af detta och flera skäl alldeles icke; och likasom det här skulle anses för en borrör, om Konungens rådgifvare ville blanda sig i tillsättandet al tjenstgörande kammarherrar eller hoffruntimmer, så skulle säkert hela Storbritannien komma i den mest vådliga jäsning, om någon der iörsökte sätta i fråga, att voteringen öfver anslagsfrågor skulle bero på nämnder i hvilkas tillsättande lorderne skulle erhålla en tredjedel mer än underhuset, i förhållande till båda husens antal. Det må vara billigt att icke undandraga öfre kammaren voteringsrälten i beskattningsfrågor, då dess ledaITRI TRTTTUT ATTILA RANA NT SI PSN