Aftonbladet – 25 februari 1847, sida 2

— Åt h—te med din pieayune. En kyss skall jag i stället ha. Nå kom — var inte narraktig! Låt mig gå, annars ropar jag på vakten. Ropa den och dra åt h—te; men kyssen skall jag hax Han försökte att taga den, oaktadt kamraternas tilltal; men knappt hade flickan uppgifvit ett gällt nödrop, förr än en nattvakt, insvept i en grof, brun rock, med en hjelmformad glanshatt på hufvudet, hvarpå framtill stod ett med gul oljefärg måladt nummer, tillbakastötte orostiftaren och befallde stillhet. Förgäfves sökte de mera nyktre kamraterna alt lugna honom; han hotade att anfalla nattvakten med en käpp, som han ryckt ifrån en närstående. Brrrrr ljöd då skallran af de vakthafvandes hjelprop genom den stilla natten, och en Watchman stod i ögonblicket jemte den druckne, fattade honom med venstra handen och ropade: ni är min fånge, De andra drogo sig skygga tillbaka och voro alla i ett nu omringade af tio till femton väl beväpnade väktare. Den druckne fogade sig i sitt öde, under det att de andra förströdde sig. Nu visade sig morgonrodnaden i öster, och på Oceanien började verksamt lif att visa sig. Angbåtens vakter uppväckte fyrgastarne, ångmachinsbetjeningen och matroserna, och under det att de förre uppgjorde eld under kittlarne, tvättade och skurade de sednare båtens åtskilliga däck, hvilka sedan skimrade hvita i solens första morgonstrålar.